Den misslyckade tandfén

Jag måste bara börja med att svära:
FAN!
Datorn har regredierat och återgått till den 26 december.
Skit samma, jag ändrar manuellt.

I dag ska jag ju skriva årets viktigaste inlägg: Födelsedagskrönikan!
För er som inte har Facebook vill jag inleda med att berätta att min ömma moder, Gunilla, med stora bokstäver annonserade där att i dag fyller minsann Bea 38 år. Rart av henne att påminna alla, men extra rart att hon drog av ett år på min ålder! Nu sitter hon hemma i soffan i Varberg med en filt om sig och läser i läkarboken om tidiga tecken på demens.

Siffran ska alltså vara 39.

Ålderstecken som tillkommit under året:
* Golvet är för jäkla långt ned. Jag har ju alltid haft dålig rygg, men jag kan svära på att det blir svårare att nå ned för varje år som går. Tur att man har två små gullungar som kan plocka upp saker och ting år sin gamla mamma. Min rygg får till och med vara med i leken ibland: "Mamma, låtsas att vi är två små barn, och att du är mamman, och att du inte har ont i ryggen, och låtsas att du sitter på golvet och leker med oss ...". Varför i helvete var det ingen som talade om att 90 procent av föräldraskapet består av dåligt samvete? Åtminstone kunde väl ens egna föräldrar ha varnat. Eller så är detta hämnden.
* Synen. Detta är svårt att skriva om, särskilt som flera i överkant ärliga vänner påpekat att synen ska inte börja försämras förrän man är mellan 40 och 45. Jag är alltså äldre än mina år, enligt dem. Det var någon gång i somras som jag första gången kom på mig själv med att försöka läsa om en medicin och gjorde den där långsamma förflyttningen av förpackningen iväg från ögonen för att hitta skärpan. Så som äldre männsikor gör. Det var en chockartad insikt! Jag har sedan dess i smyg provat läsglasögon när jag varit på apoteket, det har känts förbjudet, ett besök i en värld dit jag hittills inte haft tillträde. Kunde konstatera att den näst svagaste skärpningen (fan, hur talar man om sådant??) vore tillräckligt, och därmed bestämde jag mig för att vänta ett tag till med att inhandla mitt första par.
* Det tredje ålderstecknet är att jag har börjat jämföra rynkor (ytterligare ett genant avslöjande). När jag träffar tjejer i min ålder (ja, vi är väl tjejer åtminstone i ett år till) kollar jag automatiskt in hur mycket rynkor de har i ansiktet och försöker sedan analysera om de har mer eller mindre än jag. När jag sedan ser mig i spegeln försöker jag inte längre få fram ett vackert leende, i stället strävar jag efter att göra bekymmersrynkan osynlig. Botox, botox ... nej, det får vänta ett tag. Precis som läsglasögonen.

Mats hade gjort frukost i dag och jag fick presenterna jag hade varit med och köpt: en ny balansboll och en yogamatta att stretcha på. Briliantörhängena som jag hintat om får jag visst vänta med.
I dag ska vi också få telefonnummer och internetuppkoppling till vår lägenhet, så att jag slipper sitta i receptionen och skriva!
Om flickorna orkar ska vi gå på restaurang och äta i kväll. Vi var på taekwondo i vår nya klubb i går och det blev lite sent i säng för barnen, dock skönt att komma i gång och träna igen. Jag kände mig som en gammal tant (aj, där kom det igen) med min rygg, can't do this, can't do that, sorry, I have a very bad back ... och som en nybörjare eftersom träningen var annorlunda.
Nog om taekwondo. Om barnen orkar går vi alltså på restaurang i kväll. Då kanske vi också gör ett avsteg från vår vita månad. I vår ålder måste man ta hälsan på allvar och framför allt tänka på levern. Man kan ha roligt utan sprit. Har jag hört. Fattar inte varför jag inte känner mig så där pigg och alet? Det hade varit enklare att motivera sig då. Jag är lika trött som vanligt.
Nätterna har ändå varit hyfsade sedan vi kom hit. Mei-Meis sömn är ofta orolig när vi bor på nya ställen, men det har faktiskt gått riktigt bra.
Hittills har vi bara haft en katastrof. Det var i förrgår kväll, då Mats förstås var ute på affärsmiddag. Egentligen skulle det ha varit en riktigt bra kväll, eftersom Olivia hade tappat sin andra tand och förväntansfullt lagt tanden i ett glas med vatten bredvid sängen: Mamma, tror du tooth fairy hittar hit?
Barnen får lägga sig i olika sängar, annars snackar de i evigheter, och sedan bär vi in den ena till den andra, så att säga. De delar fortfarande rum.
När Mei-Mei sovit i en timme eller så vaknade hon och var ledsen. Det var tydligt att hon inte mådde riktigt bra och jag frågade om hon mådde illa. Svaret var nej. Jag lovade ändå att jag skulle sova bredvid henne, så jag tog med mig Olivias gosedjur och glaset med tanden i för att flytta det till det andra sovrummet, där Olivia sov.
Jag hann bara halvvägs när Mei-Mei vrålade: Mammaaaaaa!!!!
Ställde ifrån mig glaset och gosedjuren på köksbänken och sprang tillbaka.
Mei-Mei hade kräkt äver hela sängen, sig själv och gosekatten.
Lyfte upp henne och rusade mot badrummet. Hon hann spy ned både heltäckningsmatta, badrum och mig innan jag fick fram henne till toan.
Stackars Mei-Mei!
Och stackars mig!
När hon fått upp allt piggnade hon till och satt sedan nyduschad med en handduk om sig och en kastrull framför sig och tittade på medan jag skurade badrummet med diskmedel och kökssvamp, lade lakan i tvättmaskinen samt sprejade "all skit försvinner" på heltäckningsmattan. Tack och lov att jag hunnit köpa det i alla fall, lite vis har jag blivit med åren.
Jag var nästan klar när Mats kom hem efter en trevlig kväll på fin restaurang (det är så glamouröst att vara hemmafru). Han tog hand om Mei-Mei och stoppade om henne i vår säng.
När jag äntligen var färdig återstod bara att agera tandfé. Tog fram en dollar och rullade ihop i ett tomt glas, tänkte att den amerikanska tooth fairyn fick vara törstig.
Men var var glaset med tanden?
Borta.
Kollade i alla glas på bänken, noga med att hitta skärpan.
Ingen tand.
Mats, vet du?
Vattenglaset? Det drack Mei-Mei.

På morgonen efter, när Olivia med klurig min frågade "Mamma, ÄR det du som är tooth fairy? Har du min tand här någonstans?" kunde jag i alla fall vara helt ärlig.
Nej, älskling, jag har inte din tand.