Häxan surtant och Lilla spöket

Vissa dagar börjar så konstigt och fel.
Jag har äntligen fått sova ut i natt och var på bra humör i dag på morgonen. Allt förflöt enligt plan här hemma med frukost och påklädning. Sedan var det dags att gå.
Det var då Häxan surtant tog över.
Bakgrund: Mei-Mei hade lyckats gå i en djup vattenpöl i stenbrottet i går kväll när hon och hennes kompis Lovisa var ute och lekte. Mei-Meis vinterkängor var följdaktligen fullständigt genomblöta och det var omöjligt att få dem torra över natten. Hon fick ta på ett par gamla vinterkängor, som är aningen för små och dessutom har ett litet hål under hälen - de används bara som reservstövlar. Jag pratade tydligt med henne om att nu får hon INTE gå i vatten alls, för då kommer hon att genast bli blöt igen. Två reservpar sockar i ryggan är väl beviset på att jag inte riktigt litar på henne ... men att hon GENAST, bara ett par meter från huset, skulle hoppa i en vattenpöl med tunn is på hade jag inte trott, hur lockande det än må vara. Så jag röt till ordentligt på henne, och hon blev förstås jätteledsen. FAN! Jag vill inte vara en sådan argsint häxa till surtant! Jag bad förstås om ursäkt efteråt och försökte förklara att jag inte var arg utan bara vill att hon ska ha torra skor åtminstone en del av dagen, men skadan var ju redan skedd. Nu känner jag mig jätteledsen, och jag får inte träffa henne förrän i morgon igen för jag jobbar i kväll.
Efter att ha läst morgontidningarna här hemma skulle jag sedan gå runt fästningen med Lucy. Planen var att sedan gå till gymmet och därefter hem till Mormor och Pia (min moster, Mormor bor där tillfälligt). Mormor blev ju änka härom dagen.
När jag och Lucy gått runt fästningen och var i Socitén kom Mamma nedför backen vid Varmbadhuset, och ropade på Lucy, som satte av med en jäkla fart och det var knappt jag fick stopp på henne innan hon rusade ut på gatan (hon kan se en sparv i ett buskage på 25 meters håll men verkar inte kunna identifiera en bil på fem meters avstånd). Vi gick fram till Mamma och pratade lite kort, jag ville höra hur det var med Mormor och hur dagens upplägg såg ut med begravningsbyrå och så vidare.
Mamma, som hade lite brådis till till yoga-pass, undrade vad klockan var och jag halade fram telefonen.
Döm om min förvåning när den visade ett pågående samtal hem till Pia, nästan en och en halv minut långt! Och det var jag som hade ringt!
Lilla spöket någon måste vilja att jag skyndar på med att prata med Mormor. Eller, hur ska jag tolka att min telefon har knapplåst upp sig, letat fram Pia i telefonboken och ringt upp, medan den låg i fickan? Jag har inte ringt Pia på många, många månader. Mycket märkligt.
Pia hade lagt på eftersom ingen var i andra änden och kollat upp vem numret tillhörde - mig.
Jag gick hem och ringde igen, och vi var överens om att detta var en extraordinärt märklig händelse.
Jag fick i alla fall pratat med Mormor, som förstås är ledsen, men ändå samlad. Morfar var ju så gammal och hade så ont. Det var liksom dags. Ändå går det aldrig att vara förberedd.
Så, förmiddagens mest minnesvärda personer är alltså Häxan surtant samt Lilla spöket.
Nu ska jag gå och träna.