Vårtecken i vår trädgård

Mormor och Karin har åkt hem

Men vi har haft en mysig helg med mycket bus!
Ia och mormor spelar barn-yatzy.
I går var vi på puben The Wheetsheaf och käkade lunch. Här matar Karin och flickorna en hund med hundgodis.

Sedan åkte vi till Hever Castle och njöt av en promenad i de vackra trädgårdarna. Om någon månad, när det blommar, är det förstås ännu härligare, men jag tycker alltid det är mysigt att åka dit. Flickorna hade också väldigt kul i labyrinten. Tyvärr var inte vattenlabyrinten öppen.
Vid önskebrunnen.

I presentshopen. Olivia tjatade till sig ett träsvärd. Mei-Mei fick en groda.

Sedan blev det bullbak för hela slanten!

Storleken varierade ganska kraftigt, men smaken var det inget fel på!



Vi kommer att sakna att ha Mormor här, och Karin också förstås! Men det är kul att pappa har kommit hem.

Nu kommer busungarna upp till mig så jag får skriva mer en annan gång!

Fint besök från Sverige!

Ia får hjälp med bollträningen av Karin.
Mei-Mei vill förstås inte vara sämre!
Det bådar gott att flickorna har fått lära känna Karin så väl och att de blivit så förtjusta i henne - och hon i dem! Karin har inte några egna barnbarn än och kan antagligen anlitas som barnvakt i Varberg och vi behöver back-up!
Nu har de varit här några dagar, Mormor och Karin, och tyvärr har det gått alldeles för fort - de åker i morgon!
Det har varit jättemysigt med sällskap nu när Mats är bortrest och flickorna är förstås överförtjusta.
Eftersom jag får fira både femårig bröllopsdag och Mors dag utan min make känns det också bra att ha andra att luta sig tillbaka på. Jag har fått två sovmornar, en i fredags och en i dag!
Bara en sådan sak!
Och jag har fått tid att läsa ut Luftslottet som sprängdes, Stieg Larssons tredje bok, och det smärtar att jag förmodligen aldrig kommer att läsa en fjärde ... vilka enormt bra böcker! Vilka intriger, vilken research! Säkerligen kommer det så småningom att skrivas böcker om samma karaktärer (vad kallas det? Pastischer, inte sant?) men jag har svårt att tro att materialet kan bli lika bra. Dessutom fick jag aldrig kläm på vad som hände med Camilla Salander.
Kvällarna tillbringar vi runt köksbordet och spelar Gin rummy och dricker vin. Hur mysigt som helt.
I går fick dock damerna klara sig ensamma, då jag, Sarah och Åsa åkte till Tunbridge Wells och gick på konsert med Bjorn Again. Det var en lyckad kväll, med mycket Abba-nostalgi och dans. Konserten var en familjetillställning som började prick på utsatt tid halv åtta och slutade till och med före den tid som angivits. Helt okej för oss, vi hann i god tid till tåget som gick hem 22.10 och jag satt med min Stieg Larsson bok i knät hemma i soffan redan vid 22.45.
Många hade tagit konserten på stort allvar och klätt upp sig i 70-talsdiscokostymer. Nästa gång vi går ska vi förbereda oss lite bättre. Jag hade inte ens någon blå ögonskugga att sätta på, och stövlarna hade gått sönder och min virkade klänning ville aldrig torka efter tvätten - så jag gick i jeans och svart topp. Som alltid. Fy så trist jag är.

Här leker flickorna agility med Mormor och Karin. Karins hund Ludde gör agility på riktigt och detta imponerar stor på Olivia, som är mycket intresserad av sporten sedan hon fick en glimt av det sedan i somras.
Mei-Mei-hunden utövar ålning medelst hasning.
Och här kommer stora hunden Olivia. Mei-Mei, sötnos!

En annan sak:
På torsdagarna har Olivia simning på morgonen med skolan. Dessa dagar får flickorna inte ha lov att ha strumpbyxor, eftersom lärarna anser att de blir för svårt att få på sig efter badet då huden är fuktig. Alltså är det påbud att alla flickor ska ha kortstrumpor (marinblå, förstås) under klänningen.
Här i södra England är det lika kallt som på västkusten hemma om morgnarna. Det är ofta minusgrader och det blåser och jävlas. Och jag går ofta till skolan med barnen, det tar 20 minuter med vagn om man håller bra takt.
På torsdagarna står Olivia på sin buggyboard efter vagnen.
Jag kan för mitt liv inte låta henne stå still i kylan bakom vagnen i 20 minuter utan något på benen. Alltså sätter jag på henne ett par mjuka byxor under kjolen.
Dessutom är jag inte förtjust i tanken att hon ska gå barbent till och från simningen (särskilt från med fuktig hy). Alltså har jag bett att hon ska få ha byxorna tills de är tillbaka i klassrummet. Sedan, mitt på dagen, har temperaturen i allmänhet kommit upp till cirka tio grader - och även om man hade blivit föremål för socialens intresse i Sverige om man låtit barnen vara barbenta även vid den temperaturen - så kan jag sträcka mig till att okeja det när vi bor här, eftersom jag uppenbarligen är en av de få mammorna här som tycker att barn inte ska behöva frysa.
Den här veckan sa så Olivia att Mrs Malcolm, hennes lärare, hade sagt att hon inte får ha byxor i skolan. Olivia tycker förstås att det är jobbigt att bli tillrättavisad av sin fröken och har meddelat att hon in framtiden hellre fryser om benen än har byxor under kjolen när de är simning.
Jag blir så sur. Varför i helvete kunde inte Mrs Malcolm sagt det till mig, så jag får förklara min syn på saken? Hon måste väl begripa att det är min idé?
Suck.
Ibland känner jag mig verkligen som ett ufo här, de kulturella skillnaderna blir så tydliga. Vi i Sverige tycker att barn ska vara varma. Här klär föräldrarna sin barn väldigt tunt. Man kan se barfota och barhuvade små bebisar i vagnar när det är snöglopp ute. Många skolor tillåter inte över huvud taget att pojkarna har långbyxor, de ska ha shorts året runt. Det är häpnadsväckande - särskilt eftersom föräldrarna själva i allmänhet är ordentligt påklädda och står och gnäller om hur kallt det är. Å andra sidan fryser inte brittiska barn ihjäl i större utsträckning än svenska, så vitt jag vet.
Nu till min fråga.
Ska jag i fortsättningen låta Ia gå till skolan i korta strumpor, även om det är svinkallt?
Ska jag ta en medelväg och låta Ia ha byxor på vägen till skolan, men ta av dem när vi kommer fram ochlåta henne vara barbent till och från simningen?
Ska jag strunta i att Mrs Malcolm gnällt på Ia och bara fortsätta dra på henne brallor när temperaturen är nedåt noll?
Ska jag starta en ny kakstrid och försöka få lärarna och rektorn att begripa mina argument??
Jag tror minsann jag får skapa en liten poll när jag får tid!

I kväll kommer mormor!

Men först lite om de senaste dagarna. detta är i söndags eftermiddag då vi fick kolla på grodorna i våra grannar Anne och Gordons dammar. Detta är på baksidan. Det var så mycket grodor att vattnet stundtals kokade. Grodorna syns sällan till resten av året, de håller sig inne i de täta buskagen, men kommer fram på våren för att tillverka nya grodor och lägga sina ägg i dammarna.
Flickorna var förstås fascinerade.

Vi stannade en stund på framsidan också. Där är grodorna inte lika många, men å andra sidan är det desto mer ägg.
Sedan fick pappa hjälp att tvätta bilen. Mei-Mei är en busunge, hon grep tag i vattenslangen och började spreja på oss så fort hon kom åt!
Olivia tvättar under djup koncentration.

På måndagen var min kompis Clare här på lunch med sin äldste son, John. Han är extremt petig med maten. Jag hade lagt fram en bit broccoli och lite avocado, mest för syns skull - jag hade inte räknat med att han skulle smaka. Däremot blev jag förvånad - och Clare förtvivlad - när han meddelade att maten (spagetti med köttfärssås) är äckligt och bara vräkte av den från tallriken. Han smakade inte någonting. Jaja, inte mitt problem, men stackars Clare. Så är han inte lång heller, knappt längre än Mei-Mei, fast han fyller fyra i sommar.
På den positiva sidan var att Mei-Mei och John fann varandra direkt och lekte jättefint tillsammans!
John blev helförtjust i Ias Spidermanprylar och ville inte gå hem!

Kolla bulan!

Charlottes au pair Madeleine tog den här bilden av Mei-Mei och Maja med sin mobil.
Jag var tvungen att be om den, eftersom Mei-Meis stora bula ser ännu mer imponerande ut här! Hon fick den när hon dök i trägolvet i samband med att hon och Ia bråkade om en leksak.
Suck!

Några bilder

Bättre sent än aldrig ... Äntligen har vi fått familjebilden vi tog hos fotografen före jul. Det var inte billigt, men jag tycker det känns kul att ha familjen samlad bakom glas och ram.
Ia och Mei-Mei hjälpte mig med potatisskalningen i går kväll. Det tog sin lilla tid, men Ia lyckades faktiskt få sin ren. good girl! Mei-Mei får öva lite till innan hennes potatis passerar.
Fotboll i trädgården i dag på eftermiddagen. Mats och Ia har varit på taekwondo innan, jag och Mei-Mei tog en långpromenad i Knole Park. Ballongerna fick vi hos en optiker, som firade ett år och därför bjudit in en clown. Den stackars clownen frös så hon skakade, så jag och Mei-Mei förbarmade oss över henne och accepterade två ballonger.
Lördagsgodis, veckans höjdpunkt.

Grading

Mats kom hem från USA i torsdags förmiddag. Lagom jetlaggad på kvällen när det var dags för vår första grading i taekwondo, då vi skulle förtjäna en gul rand. Dessutom fick vi teorin samma dag. Det var en sisådär 20 koreanska ord för olika typer av slag och blockar - hur i allsin dar ska man kunna få in det i skallen på några timmar? Vi struntade i det och koncentrerade oss på de tio översta frågorna, lite om när sporten grundades, av vem, syftet osv.
Jag blev förvånad över att testningen var så seriös. Vi var sju personer som blev förda till ett avsides rum. Där inne var belysningen dämpad och en Master satt bakom ett bord med svart duk över.
Först vi vi tillsammans demonstrera att vi kan de olika slag, sparkar och rörelsemönster man ska behärska för att få sin gula rand. Därefter blev vi kallade fram en och en för att svara på frågor. Vi blev allihop jättenervösa, men det verkade som att alla klarade sig tack och lov - men helt säkra kan vi inte vara förrän på måndag, då vi får våra gula ränder. Man behövde visst inte ha rätt på samtliga frågor. Jag missade en av taekwondons fem grundpelare och Mats visste inte vad punch heter på koreanska.

Katarina har skickat alla sina bilder från Alta i ett digitalt album - himla smart sätt att dela med sig av foton när man har en massa! Klicka här och sedan på bilden av Mats, tryck på Play och bli ännu mer avis på vår härliga skidvecka!

Mångalen eller bara jetlaggad?

Det funderade jag över när jag vaknade i natt nästan prick klockan tolv, efter ungefär en timmes sömn. Var helt klarvaken, det kändes som att det var morgon och att månskenet lyste upp trädgården gjorde inte saken bättre.
Jag gav upp efter en timme, gick ned, kokade te, läste en bok och väntade på att jag skulle bli sömnig igen. Det blev jag vid halv tre, och sedan sov jag gott.
I dag har jag förstås varit trött, men kämpade emot längtan till sängen efter att ha lämnat Olivia och åkte till Nizels i stället. Tränade och blev besviken över att inte känna mig dopad av vita blodkroppar, jag som legat i höghöjdsträning i en vecka!

Mei-Mei och Ia bakade havreflarn i går. De gillade smeten men inte kakorna. Ganska bra, eller hur? Frågan är bara vem som ska äta upp alla kakorna. Både jag och Eléne känner av snålvattnet.



Några bilder till från Alta, som jag hittade när jag kollade igenom kameran i dag.
Detta är Mei-Mei och nya bästisen Elliot.
Ia och Mei-Mei.
Päronpuffen efter en hård dag i backen.
Isabelle försöker få till en snöängel enligt mina instruktioner.
Mei-Mei var trött och tog en liten tupplur på tefatet.

Apropå höghöjdsträning, jag har fått kommentarer om att det såg väldigt folktomt ut i Alta. Det stämmer. Detta var veckan före amerikanernas spring breaks börjar, men man kunde förvänta sig att en massa småbarnsfamiljer och ungdomar 20+ skulle passa på då - men det var verkligen lite folk. Jag ljuger inte när jag säger att den totala tid jag tillbringat i liftköer under sex dagar inte har överstigit fem minuter. Helt underbart.
En annan underbar sak med Alta är att snowboardåkning är förbjuden. En dag kryssade vi över till det sammanlänkande systemet Snowbird, som också är kanonfint, men redan efter ett par åk hade jag ledsnat på alla flockar med sittande snowboardåkare i backen och återvände hem. Just, det, det är förstås där alla ungdomar 20+ håller till! Hurra för Alta!

Annat värt att notera:

* Olivia kallades The girl with the Brittish accent av personalen på skidskolan i Alta. Väl hemma igen fnissar folk eftersom hon har slutat säga Yes, i stället klämmer hon fram A-ha med värsta sydstatssläpet.

*Mei-Mei har till sitt stora förtret fått ha nattblöja i några veckor, eftersom hon plötsligt började kissa i sängen nästan varenda natt. Men se, sängvätandet upphörde som i ett trollslag när blöjan åkte på. Den har varit snustorr varje morgon, så nu är den av igen. Det var alltså som jag misstänkte, helt avsiktligt kissande för att få komma in i vår säng. Nu har hon fattat att man kan få komma in ändå.

NB: mamma och pappa sover gärna själva emellanåt också. En kväll för några veckor sedan kom vi upp och hittade Mei-Mei i vår säng. Jag viskade att vi kan bära in henne, men då blottade hon huggtänderna och morrade dovt i sömnen. Min kloke make sammanfattade situationen såhär: "Jag säger som Emils mamma; allt har sin tid, katekesen har sin tid och ostkaka har sin tid". Sedan kröp vi ned på var sin sida av vår dotter.


I kväll var Charlotte här med barnen och käkade middag. Hon berättade att i morgon är det gradings på taekwondon - alltså min och Mats taekwondon, vi började ju för någon månad sedan. Ojoj, nu är det vår tur att bli förhörda och att demonstrera sparkar, blockar och slag. Det är ju inte direkt detta vi fokuserat på de senaste två veckorna ... vi får väl försöka råplugga i morgon eftermiddag!

Hemma på vår gata i stan

Vi kom tillbaka till Sevenoaks i går eftermiddag, fyra timmar försenade. Hemresan var av den sorten man inte vill råka ut för ens när man reser själv, men förstås ännu mindre när man har två små trötta flickor att ta hand om också.
Väntan på flygplatsen i Salt Lake City blev dock bättre än jag hade hoppats. Det visade sig att terminalerna hade samma avgångshall, vilket innebar att vi träffade hela gänget igen strax efter det att vi tagit farväl utanför terminal ett. Mats dök upp som gubben i lådan efter säkerhetskontrollen på terminal två, där vi checkade in, och efter en stund var alla samlade vid terminal ett ett par hundra meter längre bort i byggnaden. När Mats, Janne och Houstonborna gick till sitt flyg en timme tidigare än vi hade jag Anneli kvar som sällskap och barnvakt när än den ena, än den andra skulle på toa.
Strulet började vid gaten. Det visade sig att vår flight var senarelagd med 25 minuter. Detta reducerade min tid på Houstons flygplats från 1h20 till 55 minuter. Eftersom jag måste byta terminal var varje minut dyrbar.
Väl uppe i luften meddelade piloten att det var oväder i mellersta Texas och att vi därför måste ta en annan, längre rutt. Tiden på flygplatsen kortades därmed ytterligare och jag bad personalen beställa en sån där plingande inomhusbil till mig och flickorna.
När vi väl kom av flygplanet på terminal A var det 30 minuter kvar tills nästan plan skulle gå. Bilen stod tack och lov och väntade på oss och Olivia var överlycklig över att äntligen få provåka en - det har hon önskat många gånger.
Bilen tog oss till en busshållplats inne på flygplatsområdet, så vi slapp göra om pass- och säkerhetskontroll. Vi hoppade på bussen med beskedet att terminal C, D och E var andra stoppet. Vi åkte över en regnvåt och blåsig flygplats, klev av vid andra stoppet och började gå - och gå och gå. Mei-Mei som hade somnat vid den mycket guppiga landningen var alldeles groggy och måste bäras. Olivia var sotis och måste hejas på/rytas åt. Dessutom hade jag handbagage.
När vi hade gått i en kvart och det var knappt tio minuter kvar till avgång var vi fortfarande i terminal C och E kändes otroligt avlägset. När en tom pling-pling-bil körde förbi oss sprang jag ikapp och i stort sett kapade den: Slängde upp bagage och flickor samtidigt som jag befallde den häpne chaffören att ta oss till E4. Han visade sig vara gladlynt och trevlig, tack och lov, trampade gasen i botten och kryssade snabbt till vår gate. När vi kom fram var det mindre än fem minuter kvar till planerad avgång. Jag var vid det laget alldeles genomsvettig och ganska tacksam när det visade sig att planet var 20 minuter försenat. Tack var det hann jag ta flickorna till toaletten innan boardingen startade.
Planet taxade till slut ut på plattan en halvtimme efter planerad avgång. Utanför piskade kastvindar regnet mot planet och det blixtrade och mullrade. Ovädret över mellersta Texas hade uppenbarligen dragit söderut. När planet plötsligt stoppade och piloten meddelade att flyplatsen var stängd tills vidare var det ingen som blev förvånad - eller egentligen sur heller för den delen, tror jag, vem vill riskera livet i ett kraftigt åskoväder?
Och där satt vi. Efter en stund meddelade piloten att det skulle ta tid, så de som ville kunde slå på mobiltelefoner och datorer. Jag hade inte med någon telefon så jag kunde inte ringa och beklaga mig till någon, men vad gjorde det, jag hade fullt upp med att försöka hålla Ia och Mei-Mei på bra humör.
Flickorna var både hungriga och törstiga. Först fick jag negativt besked när jag bad om vatten, men efter en timme rullades drinksvagnar fram och flickorna fick mätta sig med äppeljuice och jordnötter. Lite medhavda skorpor gick också ned.
Till slut, efter mer än tre timmar på plattan, hade ovädret bedarrat tillräckligt för att trafiken skulle släppas på igen. Barnen somnade vid take off. Jag lade Olivia på golvet och Mei-Mei över två säten bredvid mig, läste den mycket bra boken Flyga Drake en stund, njöt en vegetarisk curry och en miniflaska surt vitt vin innan jag försökte sova. När man vet hur gott de ligger framme i business class känns det extra svårt att försöka få till en vettig sovställning i ekonomi. Jag slumrade en stund, tog hand om Mei-mei som hade mardrömmar och Ia som skulle på toa innan två killar i tioårsåldern vaknade på raden framför och läts löpa amok av sin morsa. Jag hade vid landning på Gatwick fått ungefär tre timmars sömn.
Vi fick vårt bagage sist av alla, jag trodde ett tag att det inte hade kommit med från Houston.
Eftersom vi var så försenade var jag inte förvånad när vår förbeställda taxi inte var där när vi kom ut, det vill säga Peter, som Mats jobb och därmed vi brukar anlita, mötte oss inte och ingen av hans underhuggare stod där med en skylt. Jag släpade de stackars flickorna fram och tillbaka en bra stund innan vi gav oss av för att leta upp flygplatsens servicedisk.
Tror du det fanns något meddelande till mig där? Nej. De ropade efter taxichauffören. Ingen kom. Barnen gnällde. Vi var mycket trötta och detta blev liksom droppen.
Till slut fick jag ringa Mats i Houston från en telefonautomat och be honom kontakta Peter. Sedan fick vi leta upp en bankomat för att ta ut mer pengar så att jag skulle kunna ringa Mats igen och få veta om det skulle komma nån taxi eller ej.
Mitt i bankomatuttagandet knackade en man mig på axeln och frågade om jag är Mrs Karlsson.
Taxichauffören.
Då var det en halvtimme sedan vi passerat tullkontrollen - och minns att vi var bland de allra sista.
Chauffören sa att han hade haft en annan körning och därför inte hunnit fram tidigare, så kan det gå när ett plan blir försenat.
Det förstår jag mycket väl, men varför i allsin dar fanns det inget meddelande till mig? Jag kan inte veta om jag skulle vänta i fem minuter eller fem timmar? Jag hade ju varit på vippen att haffa en annan taxi utanför och då hade han stått där med lång näsa och utan kund i stället. Vad tror de när en mamma med två små barn kommer fram från en ordentligt försenad Atlantflygning? Att man ska slå sig ned i en fåtölj med dagens tidning och lugnt låta tiden gå i hopp taxin till slut kommer?
Att lämna meddelande hade de inte ens övervägt, inte heller att försöka få tag i mig per telefon (det hade ju iofs inte hjälpt i det här fallet, men det hade lindrat min irritation). Nästa gång de inte når fram till en kund i tid, åtminstone när det inte är en av deras stammisar som kan tänkas ha telefonnumret inprogrammerat i nallen, då kommer de nog att försöka lämna ett meddelande. Det hoppas jag att de lärt sig av den uppläxning jag gav dem innan jag lugnat ner mig.
Vi kom till slut hem hit fyra timmar försenade.
Nu sover flickorna och jag hoppas att vi alla har kommit in i engelsk tid till i morgon. Olivia lyckades med konststycket att redan i går slockna vid åtta och sova elva och en halv timme i sträck. Det gick inte riktigt lika bra för mig och Mei-Mei.
Nåja, i morgon är en annan dag och på torsdag kommer Mats hem!

Pa vag hem

Om en halvtimme ska vi bara ned vara vaskor till bussen som tar oss till flygplatsen. En underbar skidvecka ar slut. Vi har verkligen haft tur med allt: Bra hotell, jattegod mat rakt igenom, bra service, varm pool, skona ansiktsbehandlingar, trevligt sallskap ... och forstas, underbart vader och fantastisk skidakning! Vi fick ju till och med uppleva den "torra" pudersnon. Jag ar inte tillrackligt rutinerad for att kunna bedoma om skillnaden ar sa stor, men sant ar att den ar valdigt latt och det bara dammar om skidorna nar man aker.
Alla har varit nojda med sitt, forutom kanske stackars Anneli som fick sa ont i ett ben att hon bara kunde aka skidor halva veckan. Otur! A andra sidan ar hon den enda som har en snygg solbranna, vi andra ser ut som pandor med marken efter mossor och hjalmar. Ja, till och med jag och Mats har kopt varsin hjalm. Jag kande mig mogen for det nu, och nar man sedan laser om svenskan som dog efter en krock i en skidbacke i Osterrike kanns hjalmarna som annu battre investeringar.
Sa var det detta med fyraaringar i svarta pister. Papporna tog med Ia och Isabelle upp i backarna i gar, bilderna ser ni har nedan. Flickorna klarade det jattebra och akte fortare och mer kontrollerat an vi hade kunnat tro. De ar jatteduktiga.
Hur som helst, jag och Katarina njot av det fantastiska vadret pa formiddagen och stod redo att ta over vid lunchtid, da vi aven tog Mei-Mei och Elliot ur dagis. Vi hade tankt oss en eftermiddag med lek i snon. Men nar papporna kom med de stora flickorna var tjejerna helt slut. De orkade knappt ga. Mats och Erik erkande genast skamset att de nog kort lite for hart med dem. Att avslutningsvis lata dem aka fran en av topparna nedfor en svart backe (dar till exempel jag maste koncentrera mig ganska mycket) hade fullstandigt tagit musten ur dem. Vi fick lata dem vila i omgangar och gjorde vart basta for att uppmuntra till snoanglar och snobollskrig, men flickorna var slitna och lite griniga resten av dagen.
Till detta kom att personalen pa dagiset, mot vara instruktioner, hade latit Mei-Mei och Elliot sova middag i en och en halv timme dagen innan, sa de var hur pigga som helst pa kvallen. Mei-Mei somnade inte forren vid halv tio pa kvallen, vilket innebar att jag intog storre delen av var Valentines-middag gomd inne pa toaletten har pa hotellrummet. Elliot somnade ocksa sent och foljdaktiligen var de bada trotta i gar.
Naja, man ska inte klaga nar man kan sta ute i snon i bara troja och njuta. Da gor det inte sa mycket att barnen inte ar riktigt sa entusiastiska till lek i snon som vi hade trott.
Ja, da var det dags att ta pa skor och borja bara vaskor. Mats aker till Houston for moten och kommer hem pa torsdag, sa jag och flickorna ska resa sjalva. Jag ar lite orolig for bytet i Houston da vi maste till en annan terminal - Mats ska inte resa med samma plan ner dit tyvarr, av nagon marklig anledning kunde inte resebyran boka det sa. Men allt gar!
Nasta inlagg kommer fran Sevenoaks.