Skruven är ute!!

På fastande mage, tidigt i morse, sopade jag bilen och skottade en utfart. Barnen var utlånade till mamma, så även hunden, så strax före sju var det bara att rulla mot sjukhuset. Sju minus och helt vitt, fantastiskt vackert.
Väl inskriven var personalen mycket positiv till att min operation skulle fixas snabbt. Läkaren ville ta mig först ... Men det verkade som att de ville söva mig. Det hade de inte sagt innan, men nu var läkaren tydligen orolig att detvskulle bli svårt att få ut skruven. Jaha, vad ska man säga?
Men. Så började handledsfrakturerna drälla in, precis som jag misstänkt. Min tid sköts fram först med en timme, sedan en till. Sedan kom nästa bud - tidigast efter lunch. Jag hade alltså då varken ätit eller druckit sedan i går kväll. Tugga tuggummi får man inte heller, men när det började dra ut på tiden smygtuggade jag lite. Var glad att jag hade med en roman att läsa.
Men, så plötsligt vid halv tolv dök läkaren upp igen. Han hade en stund kvar till lunch och frågade om det var okej att de gjorde operationen under lokalbedövning trots allt - då skulle han hinna. Ja!
Så, iväg till en annan avdelning och in med en kraftig bedövningsspruta i knät. Jag fick också fyra piller med ett glas vatten, och då gick det upp för mig att det var okej att dricka eftersom jag inte skulle sövas. Så slank ytterligare ett par glas vatten ner, och det var såå gott!
Men, så dök det visst upp ytterligare en handledsfraktur och min läkare var tvungen att ge sig av. I stället ryckte överläkaren in. Alla var så supertrevliga och glada, trots att de helt klart hade det stressigt. 
De kanske inte tordes annat eftersom mina papper var markerade med Smittorisk - har ju varit opererad i de multiresistenta bakteriernas förlovade land, USA. De tog en MRSA-odling på mig förra veckan, men smittorisk var jag fortfarande.
Jag fick lägga mig på en bår och se när de klädde sig i sina sterila kläder. Mitt knä tvättades för femtielfte gången. Sedan hängde de tyvärr upp ett skynke så att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Men jag kunde ändå följa arbetet ganska bra eftersom jag såg en spegelbild i lampan.
Först lade de ett snitt och vek undan huden, så att skruvhuvudet blottades. Därefter gällde det att hitta rätt skruvmejsel. Läkaren hade flera stycken som var steriliserade. Den första funkade inte, men den andra passade. Han vred till och ... Aj! Det gjorde ont när vakuumet bakom skruven släppte, det blev liksom en spänning i hela benet. Men sedan var det inget problem, han vred ett par varv och sedan var skruven ute. Jubel utbröt bland alla närvarande! Två stygn och sedan var det klart. Easy piecy! Jag fick ett par mackor och en kopp kaffe, och sedan fick jag ringa på min privatchaufför för dagen - Mamma. Tack, Mamma!
Jag har blivit ordinerad vila och höglöge ett par dagar. Jag har väl klarat det åtminstone delvis. Nu när bedövningen har släppt har jag ganska ont i knät, men inte värre än att jag klarar mig utan tabletter. Gillar inte tabletter, och när jag klarade mig nästan helt utan efter själva korsbandsoperationen ska det nog inte bli något problem nu heller. Frågan är bara om jag kan följa barnen till skolan i morgon bitti. Vi får se.

Winter wonderland!

Det har snöat nästan hela dagen! Underbart! Det är så vackert ute, barnen är lyckliga och hunden exalterad. Jag har njutit av att skotta och känna mig som en viking, men fått superont i ryggen på kuppen förstås. Var är maken när man behöver honom? I London.
Efter skolan gick jag med flickorna till isbanan på torget för att testa skrillorna. Det gick lite trögt för dem, särskilt Olivia tyckte inte det var så kul. Hon satt mest och blängde på mig och klagade på att hon frös. Själv hade jag fullt upp med att hjälpa andra ungar på med deras grejer. Flera av Olivias klasskompisar kom dit, bland andra, och utan föräldrar. Inte lätt för dem att få på sig grejerna när det snöar och är kallt. Många typer av skridskor har jag snörat och spänt i dag. Men visst klarade vi det när vi var små? Tja, vi behövde ju inte bry oss om hjälmar på den tiden. Hur som helst, jag tycker det var kul att vi tog oss dit en sväng.

Efter en mellanlandning hos morsan gick vi hem hit. Barnen fortsatte uteleken med pulkaåkning, medan jag skottade. Lucy ville gärna vara med och leka, men jag var rädd att hon skulle bli påkörd så hon fick vara inne. Hon satt vid dörren och grät så högt att det hördes ut.
Sedan åt vi kvällsmat och förhörde lite läxor. Efter det var det åter dags att dra på sig skidstassen - barn och hund sover hos morsan i natt. Jag har just desinficerat mig #1 av 3 ... I morgon är det dags att bli av med den lösa skruven. Sällsynt dålig timing med snön. Det är ganska halt ute och jag är mentalt förberedd på att
1. det snöar mer i natt och jag inte kan köra bil utan blir tvungen att ta taxi eller i värsta fall gå till sjukhuset, vilket borde ta ungefär en halvtimme. Jag ska vara där tio över sju på morgonen.
2. min operation blir inställd, eftersom det är en akuttid som de bara utför om det inte händer annat, det vill säga folk behöver akuta operationer eftersom de har halkat och brutit lårbenshalsen eller handleden, eller kört av vägen och skadat sig på grund av det.
3. om operationen blir av blir det ett elände, eftersom jag måste gå på kryckor åtminstone några dagar, och inte kommer att kunna skotta, gå ut med hunden, lämna och hämta barnen, handla mat ... ja, det mesta blir svårare när det ligger 15 cm snö ute och är snorhalt. Men jag vill minnas att det finns kryckor med broddar på. Kan man få en sexmånadersvalp att fatta att hon inte ska dra eftersom matte går på kryckor?
Som sagt, var är maken när man behöver honom? Men allt ordnar sig. Vi kommer att överleva. Jag har mamma några kvarter bort. Det blir som det blir. Hur det blir, får ni veta i morgon!
Och, jag älskar snö - så ta inte detta som klagomål!

Jag ser det snöar!!

Men först ett par foton från i går. Vi hade lite adventsfirande här hemma och passade på att inviga köket på riktigt, när familjen Hånell kom ner på lunch, glögg och pepparkaksbak. Douglas anslöt också, men stackars mormor är dunderförkyld och stannade hemma. Det blev en riktigt mysig eftermiddag. Stackars Elliot bröt armen på skridskoisen i förra veckan, men det hindrade inte honom från att baka.

Jag hade tur som hade Katarina som assistent. Borde haft en kavel till, dock. Får läggas till inköpslistan.
Barnen var jätteduktiga och entusiasmen räckte nästan hela degen, om man säger så. Mammorna iordningställde bara en sista plåt. Känns bra att kunna bocka av pepparkakorna. Ska göra lussekatter med barnen också ... sedan är man väl en hyfsat god mor?

Glädjen visste inga gränser i dag på morgonen, då det låg ett tunnt, tunnt snötäcke på marken! Och bättre blev det, när vi gick till skolan snöade det ganska rejält, stora flickor, några minusgrader ch vindstilla - som att vandra i ett vykort!Lucy var skeptisk i början, men ganska snart kom hon på att det är mysigt med snö, även om det blir lite kallt om tassarna.

Det snöar fortfarande och smhi har gått ut med en klass 1-varning för Halland. Let it snow, let it snow, let it snow! Bara jag kan ta mig till Sjukhuset i morgon bitti, då min vandrande skruv ska plockas ut. Undrar hur de gör det, med en skruvdragare?
I övrigt hade Olivia handbollsturnering i lördags. Hennes lag vann! Jättekul för henne. Men hon hade det inte så lätt, de flesta var ju ett huvud längre än henne och hon fick inte så många passningar. Vi har pratat om Vranjes och hur bra han var, och peppat Olivia massor: Hon är ju en bolltalang, det gäller bara att få klasskompisarna att inse att även en kort spelare kan vara bra att ha. Hur som helst, hon gjorde sitt bästa och när hon väl hade bollen var det succé. Men hon gillar innebandyn bättre (det var innebandyturnering förra helgen, då vann de en av fyra matcher).
I eftermiddag hade jag tänkt ta barnen till isbanan på torget, framför allt för att Mei-Mei ska få testa att åka innan hennes klass ska gå dit på torsdag. Så här löd infon från skolan:

 

På torsdag går vi ner till isbanan på torget (om det finns is). Det ersätter idrotten. Alla börjar 8.00 i klassrummet och så går vi ner till torget 8.45. Om du vill får du ta med en liten fika. Vi kommer tillbaka till skolan strax innan lunchen.

Inte som i Houston, direkt, där fick man alltid en otroligt detaljerad information i god tid, tillsammans med en lapp där föräldrarna måste fylla i sitt godkännande, telefonnummer vid akuta händelser, eventuella mediciner, om man kan närvara som volontär, och så vidare.
Jag var ju tvungen att skriva till Mei-Meis fröken och fråga om man ska ha med skridskor. Det verkar vara mycket information som folk redan har i huvudet här i Sverige. Jo, de ska ha med skridskor och hjälm, men om man inte har så finns det att låna från skolan, svarade fröken.
Dåså. Extra tacksamt att familjen Hånell hade med sig några urväxta skridskor när de kom i går, så slapp jag ge mig ut på jakt i dag!
Nej, om jag skulle ta mig samman och gå till gymmet en sväng. Eller, vid närmare eftertanke, kanske tar jag en kopp kaffe till först!

Anders braskar

Om det gamla talesättet stämmer får vi alltså en jul med plusgrader. Det var riktigt kallt i dag på morgonen, och enstaka snöflingor singlade ned. Tänk om vi kunde få åtminstone några centimeter snö!
Jag tänkte fortsätta med mina insikter och utsikter, som jag påbörjade i går.
Första insikten borde ha gjorts redan i somras. Jag brukar ju varje sommar summera årets svenska mode (som i år var färgglada byxor och tröjor med flaggtryck, helst amerikanska flaggan), samt årets svenska modeord - men i år hittade jag inte det. Förrän i går! Egentligen började det härom veckan, då det i en kulturpuff på GP-ettan stod någon ting i stil med att "och alla är all in". All in? Jag läste det på svenska och puffen blev obegriplig. Sedan fick jag veta att det skulle läsas på engelska. Jag opponerade mig, det funkade ju inte, men blev nedröstad. Sedan, i går kväll, såg jag och Mats Historieätarna, som var riktigt underhållande. Och i det programmet förekom "all in" vid två tillfällen, i betydelsen att man ger allt i ett sammanhang. Mats sa då att "all in" används jämt och ständigt på hans jobb. Aha! Där har vi alltså årets svenska modeord! Jag har väl inte lagt märke till det tidigare eftersom vi själva blandar in så mycket engelska när vi pratar.
Andra spaningar i samband med Historieätarna var att de åt gröt med svagdricka. På Gotland äter de risgrynsgröt med Gotlandsdricka! En tradition som lever kvar, alltså.
Vi reagerade också på den hårda fotbollen, som var gjord av läder. Minns vår barndom, när de coolaste grabbarna spelade med läderkula. Finns det läderkulor i dag, eller är den tiden förbi?
En tredje sak jag kom att tänka på var det där med behå. Vid förra sekelskiftet hade tydligen de fina damerna på sig korsetten både dag och natt. När jag var tonåring skulle man helst inte ha behå alls, det var ju på 80-talet och linjerna i modet var ganska raka, nästan manliga, med axelklaffar och pingvinärmar. Små bröst var inget problem. Ändå köpte jag min första behå när jag var 14, 15 år gammal. Vi hade nämligen en tjej i klassen som hade riktigt stora behag, de var så tunga att hon blev lite kutryggig och när vi skulle springa på gympan hade hon rejäla problem, hon var liksom tvungen att svänga kroppen i takt med brösten och det verkade väldigt otympligt. Vi andra tjejer tyckte förstås synd om henne, men vi vågade inte ta upp det av rädsla för att såra. I stället bestämde sig några av oss för att köpa varsin behå att ha på oss på gympan. Vi hoppades att hon då också skulle våga börja använda en. Sagt och gjort, vi gick till Lindex och fattiga och okunniga som vi var gick vi raka vägen till reakorgen och rotade fram varsin hudfärgad, styv tantbehå. Jag minns inte vad det kostade, billigt var det i alla fall, och behån var både ful och grymt obekväm. Men jag och de andra använde i alla fall våra behåar på gympan under resten av högstadietiden. Tjejen med de stora brösten fattade tyvärr aldrig vinken, men jag vet att hon gjorde en bröstreducerande operation några år senare.
Det om det. Under rubriken utsikter, kan jag berätta att jag fått tid för operation på tisdag. Det är en akuttid, som kan strykas om någon kommer in med en mer akut skada - annars ska de plocka ut min vandrande skruv. Under lokalbedövning. Hu! Samtidigt lite spännande. Det blir i alla fall väldigt skönt att få bort den.

Insikter och utsikter

Det har varit spännande att se så många besökare min blogg fick efter mitt förra inlägg. Det måste ha spridit sig. Inlägget som sådant fanns redan i mitt huvud, när jag satte mig vid datorn. Hela planeringen för lördagseftermiddagen (stor fest i Göteborg) blev förskjuten, för jag var bara tvungen att få ur mig alla orden. Det går liksom inte att stoppa när man har det i sig. Kul om en och annan har tänkt till också. Jag inser förstås att det är skillnad att komma som svensk till England eller USA, jämfört med att komma till Sverige från ett krigshärjat land, utan pengar, utan att kunna språket, utan att egentligen själv vilja flytta. Men ändå. När jag satt på tåget till jobbet i dag (ja, jag är där nu, men det finns inget att göra för mig på en halvtimme) satt två unga tjejer bredvid. De pratade omvartannat på svenska och på något annat språk, troligen turkiska eller liknande, och de citerade låtar på engelska. De var skrattade och var glada och jag tänkte, att ungefär så måste folk i Houston ha uppfattat mig och mina svenska kompisar när vi tjattrade tilsammans. Många roliga minnen kom tillbaka, inte minst den gången vi åt lunch på ett kafé på Westheimer och männen bytte bord för att se oss blondiner bättre!
Några andra småsaker som kan noteras på min narcissistiska så kallade blogg, som en ilsken person uttryckte det nyligen:
Jag har plockat bort fuskspröjsen och putsat fönstren på nedervåningen. Resultatet är fantastiskt! Nu längtar jag efter att plocka fram julprylarna till helgen! Redan nu har jag hängt en ljusgardin från balkongen. Jättefint! Naturligtvis styrd med en timer. Jag älskar timers.
I går kväll gjorde jag pepparkaksdeg. Hade tänkt att premiäranvända den stora hushållsassistenten, som de som ägde huset före oss donerade. Den funkade naturligtvis inte, den var helt söndervittrad i själva fästet för skålen. Knådade i stället degen för hand. Jag och barnen provsmakade ... mums! På söndag blir det pepparkaksbak.
Ah, nu fick jag lite jobb. Får avrunda för den här gången. So long!

Och vart kommer du ifrån?

Frågan har aktualiserats av flera händelser nyligen. Bland annat uttalade ett oss närstående barn ungefär att "de som går dit är albaner allihopa och alla albaner är dumma i huvudet, jag hatar albaner". Och så har vi sverigedemokraterna, dessa obehagliga typer i skjorta och kavaj, som när de tror att ingen ser visar sina fula rasistiska trynen. Och så har vi Israel - Palestina-konflikten, där två folk slåss om sin existens i samma område. Än en gång ser världen på medan en mur byggs för att skilja folk åt, i stället för att de lyckas hitta ett sätt att fredligt samsas. Som ett litet cherry on top frågade en av mina arbetskamrater förvånat härom kvällen om mina barn verkligen kan tala engelska. Ja, vad tror du, svarade jag. De har ju växt upp i engelskspråkiga länder och gått i skolan där! Ja, det är klart, sa hon, men jag trodde ni hade dem i svensk skola.
Som att det svenska är så otroligt unikt att man måste värna om det så hårt, en hotad särart? Nej, jag tror inte hon menade så illa. Hon är nog bara lite korkad, inskränkt och fördomsfull.
Så tänker jag på mina egna barn. Födda i Kina, uppväxta i England och USA, svenska medborgare, som nu för första gången bor i Sverige. Första generationens invandrare, siffror i statistiken. Vart kommer de ifrån? Är det intressant att ta reda på det, för att kunna sortera in dem i ett fack? Det är säkert det för en del människor. Andra, kanske de flesta svenskar, tycker att de trots allt är svenska, eftersom de är svenska medborgare och har svenska adoptivföräldrar. Helt rena från främmande kulturyttringar och konstigt uttal (jo, Mei-Mei bryter lite, men eftersom det är engelsk brytning gör det inte så mycket).
Jag tyckte det var befriande att bo i USA. Vi bodde i ett väldigt internationellt område (som i Sverige skulle betecknas som "invandrartätt"). I flickornas skola var två grupper i majoritet, kaukaserna ("vita") och asiaterna. Sedan kom hispanics och svarta. Mina töser försvann i mängden. När folk såg oss tillsammans tog de för givet att jag var gift med en asiat, inte att barnen var adopterade. Mixed marriges är inget konstigt.
Visst är Houston segregerat på många sätt. I en del områden är det så dyrt att bo att de som har råd måste ha många miljoner på banken. Andra områden är fattiga. I en del kvarter bor nästan bara svarta, i andra bara spansktalande, och så hade vi ett gigantiskt China town. Det finns också stora nedgångna områden och trailer parks där majoriteten av invånarna var så kallat white trash.
Vårt område var medelklass och med en blandad befolkning. Varje höst på ungarnas skola hade vi internationell festival, då varje land hade sin egen lilla monter, med information om kultur med mera, och bjöd på smakprov av någon maträtt. Jag serverade köttbullar med lingonsylt ett år och Kalles kaviar på en brödbit ett annat. Som enda svenska mamman på skolan var det upp till mig att ordna allt. Jag tittade avundsjukt på mexikanerna, egyptierna, irländarna, kineserna, tyskarna, japanerna, alla de som var många och kunde hjälpas åt. Samtidigt som det var ganska mycket arbete med förberedelser och även under själva festivalen, kändes det bra att hänga upp den stora svenska flaggan, ställa fram midsommarstången, luciakronan, Pippi-dockan och sätta på Abba-musiken. Stolthet över mitt land! Precis som alla andra som representerade sina ursprungsländer. Ingen diskussion om integration som ett sätt att göra alla likadana på skolan, alla var välkomna och alla var uppriktigt intresserade av varandras bakgrund, vare sig det var Kosovo, Iran, Burma, Mexico eller Sverige. Särskilt amerikanerna var intresserade, deras egen historia (bortsett från the natives) är ju så kort och alla som kan skryter med att de hade en farfars far som kom från något europeiskt land. Alla fick lov att vara stolta och jag älskade det!
Trots att min engelska numera är mycket bra hörs det naturligtvis att jag inte är infödd. Amerikanerna blir alltid nyfikna och frågar varifrån man kommer: "I looove your accent, it´s soooo pretty"! De är alltid grymt imponerade över att man kan flera språk, själva kan de i allmänhet bara engelska.
Åter till albanerna. I efterhand skulle det förklaras för mina barn att "alla albaner är inte alls dumma i huvudet, det finns säkert jättemånga snälla albaner". Och mina barn fattade ingenting. Vi har aldrig nämnt albaner i vårt hem.
Vi har över huvud taget aldrig delat in folk efter etnicitet.
Vi brukar tala om vart folk är födda (eftersom två i familjen är födda i Sverige och två i Kina) och sedan talar vi om vilka språk folk kan tala (i vår familj talar vi svenska och engelska (jag och flickorna kan dessutom lite spanska, jag är hyfsad på danska, och så kan vi några enkla fraser på mandarin). I familjen Thomas, som vi umgicks mycket med, talade de engelska, tyska och kroatiska. Steven kunde bara prata engelska. Olivias favoritkompis Sophia kunde prata engelska och spanska, för hennes mamma var född i Mexiko, och Mei-Meis kompis Lua kunde prata polska som lät jättekonstigt. På taekwondon var 90 procent från Mexiko och en del av dem talade nästan ingen engelska alls, bara spanska, medan andra var flytande tvåspråkiga. Grandmastern och hans barn, som var våra instruktörer, var flyktingar från Vietnam. Min bästa vän där, Elina, är från Ukarina. Vårt gäng, som vi umgicks mest med utöver taekwondogänget, var tyskar.
Samtidigt hade vi förstås svenska kompisar som vi träffade mycket. Det var viktigt för oss. På svenska kan man skämta och vara ironisk och vara säker på att det inte missuppfattas. Vi kunde njuta av sill, kanelbullar, glögg och annat som blir så otroligt gott när man måste kämpa lite för att få tag i det. Vi kunde fira våra högtider - som blir mycket viktigare när man bor i ett annat land - och samtidigt göra det nya landets traditioner till våra egna. Jag har en helt ny förståelse för varför invandrare i Sverige gärna umgås med sina landsmän. Det är ju helt självklart. Och jag misstänker att det nog inte är helt enkelt att bli kompis med renrasiga svenskar som på sin höjd har varit på charter på Mallis.
Vad vill jag säga med detta?
Det är mycket lärorikt och berikande att få ha bott i andra länder. Jag har fått omvärdera mina egna fördomar. Jag tycker, att var och en människa har rätt att bli sedd som en unik person, utan att buntas ihop med andra på grund av ursprung eller hudfärg. Sverige har en tendens att behandla utlänningar styvmoderligt, som om vi alla egentligen innerst inne vet att de svenska krusbären trots allt är bäst. Vi borde vända på det och fråga varje nyinflyttad individ - vem är du, vad kan du bidra med? Dra igång internationella festivaler på skolorna här också! Jag vill gå poängpromenader och inse att mina barn kan mycket mer om sina klasskompisars födelseländer än vad jag kan. Jag vill lära mig alla flaggor för de länder som finns representerade på skolan. Jag vill veta vad de har för delikatesser i Kosovo, Chile, Irak och (inte minst) Thailand. Jag vill se människor vara stolta i Sverige!
Eller, som Stefan Sauk sa: Det är inte de utslagna som ska in i samhället. Det är de inslagna som ska ut.

Fjärde kvällen

Detta är det första kvällsveckan som är komplett, tidigare har det varit insprängda utbildningsdagar och annat. Fyra kvällar på raken och sedan upp efter bara några timmars sömn för att ta hand om barnen och följa dem til skolan. Och sedan en slummer på förmiddagen. Det har faktiskt gått oväntat bra!
I kväll ska Mei-Mei gå hem med Lilly och ha sleep over hos henne. Olivia ska hem till stella och sedan ska de gå på disco tillsammans - det är skoldans för årskurs tre till fem.
Barnen börjar bli stora!
Nu är klockan vart i ett och jag väntar att dagens tre herrbesök ska dyka upp inom några minuter; snickaren, rörmokaren och elektrikern. Målaren hade inte tid i dag, han kommer nästa vecka. Glasmästaren kommer i dag eller på måndag, jag vet inte än. Jag kan hur som helst inte klaga på att jag har för få män i mitt liv om dagarna.

Happy Thanksgiving!

Om ...
om köket hade varit färdigt
om jag inte hade jobbat kväll
Då kunde vi ha haft Thanksgivingmiddag hemma i kväll.
I morgon ska dock köket vara -nästan- färdigt, åtminstone brukbart! Bänkskivorna kom i dag! I morgon kommer rörmokaren (äntligen vatten i köket), elektrikern (som ska fixa trilskande spottar) och glasmästaren (glasskiva över köksbänken i stället för kakel). Sedan återstår bara lite restnoterade delar från HTH. Det närmar sig!
Ett färdigt, jättefint och praktiskt kök, precis så som vi vill ha det. Det är verkligen något att vara tacksam för.
Happy Thanksgiving!
Nu ska jag jobba vidare.

Tisdag

Ute är det en grå dag, lite duggregn i luften, en kall vind. Blir nog inte en sådan solnedgång som vi hade i söndags - det är nästan så att man blir religiös, som Mats uttryckte det.

I dag åker jag till Göteborg för att jobba, har fyra kvällar på raken framför mig. Känns jobbigt innan jag kommer iväg, men bara kul när jag väl är på jobbet.

Jag har varit på stationen för att köpa biljett. Hade ett månadskort förut, men nu kommer jag inte att åka lika mycket, så det lönar sig inte. Och då blir det krångligt. Man kan inte åka tur och retur, och en tågbiljett gäller bara i fem timmar. Så¨nu har jag en som tar mig upp, sedan måste jag lösa en ny när jag ska åka hem inatt. Problemet är bara att jag slutar 23.30 och tåget går 23.42, det är touch and go. Gäller att biljettautomaten funkar och att det inte är kö. Himla krångligt system de har numera, det är en halv vetenskap att åka tåg. Jag pratade med biljettförsäljaren om det och han höll med om att det borde dels finnas t/r-bijette eller dagsbiljett, samt att det borde finnas en lösning fär de som åker ofta men inte varje dag, typ tio-kort. Men tyvärr är det ingen prioriterad fråga för ledningen.  

Köket går så sakteliga framåt. Stommen till ön är på plats. Snickaren kommer några timmar per dag och skruvar och sätter upp någon list, men det mesta är beroende av att bänkskivorna kommer på plats. Och de som ska leverera svarar inte på mejl, vad det verkar.

Undrar om man törs bjuda in till invigningsglögg den första advent, eller är det att hoppas på för mycket?

Jobb igen

Ja, så gick helgen. Jag var rätt stukad efter min hastiga sjukdom. Även om jag var feberfri ett dygn senare har jag inte haft mycket matlust sedan det hände - precis som det varit andra gånger jag drabbats av denna mystiska åkomma. Morsan kom med knäckebröd på fredagsmorgonen, det var det bästa som hände den dagen. I övrigt sov jag mest. På lördagseftermiddagen åkte jag till Göteborg och jobbade, sov över, träffade Sus på söndagen - underbart roligt!!! - och jobbade sedan kvällen igen.

Nu har jag varit ledig i tre dagar och inte vet jag vart tiden tog vägen. Har i alla fall packat in en del i det nya halvfärdiga köket. Visst blir det fint! Tänk sedan, om ett par veckor, när vi har en bänkskiva och vattnet är inkopplat, när täckskivor och lister är på plats överallt och ön är byggd. Då! Då blir det invigningsparty!

 

I morgon är det Göteborg igen, jobbelijobb. Jäteroligt! Jag ska vara på politik/ekonomiredaktionen. Ha! Jag känner att jag har lit flow just nu, om man bortser från knät då. Försökte ringa ortopedmottagningen i dag, då kommer man till en telefonsvarare och blir anvisad en tid de ringer tillbaka. Eftersom jag och mamma skulle gå och se Palme-filmen passade inte tiden, men hur jag än knappade på telefonen gick det bara att byta till tider just under ovan nämnda film. Sålunda fick jag fem samtal från ortopeden under filmen (ja, telefonen var på ljudlöst) och två meddelanden att de försökte nå mig men misslyckades. Trots att jag till slut talade in ett meddelande och förklarade att det inte psassade med de tiderna jag fick att välja på. Hmmm. Nytt försök i morgon. Skruven är ännu längre ut nu. Den sticker upp, liksom på sidan, nära en centimeter ovanför benet. Det kliar och skaver. Måste bort. Awayaway.

I dag hade vi Stella med oss hem från skolan. Olivia och hon har funnit varandra, roligt eftersom jag känner framförallt hennes mamma Titti litegrann. Mei-Mei är också bra kompis med Stellas lillebror Otto.

Och nu är det sovdags för barnen!