Om tid

Oj, vad vi sov gott i natt alla fyra, efter gårdagens skidåkning! Enda störningen var när Lucy skulle ut och bajsa strax efter klockan två (en dålig vana hon har lagt sig till med) - hon blev helt hysterisk och skällde och gjorde utfall mot uterummet. Jag tror hon väckte hela kvarteret. Jag och Mats hade ett rejält sjå med att lugna henne och få henne tyst.
I dag på morgonen förstod vi vad som gjort henne så upprörd. En katt hade smitit in och övernattat på soffan! Och hur hon än försökte berätta för oss, likt Pluto och jordekorrarna, brydde vi oss inte om henne ... vi ville ju bara sova!
Nu är Olivia på sin innebandyträning och jag tänkte skriva om tid. Dock sitter Mei-Mei och gråter i soffan framför en Bamsevideo, så jag kom av mig lite. Suck. Hon hart tre Bamse-dvder som hon inte har sett på evigheter. Nu ville hon se en speciell av dem, och den hittar hon inte. Kvällen är förstörd. Jag är väl en dålig mamma, men jag orkar inte trösta hur länge som helst för en sådan sak. De har ju massvis av dvd-filmer och hon kan välja precis vilken hon vill utan att behöva diskutera valet med Olivia. Då måste det ju finnas något alternativ.
Puh.
Livet är så kort och tiden går så fort. Det borde inte finnas tid för att bryta ihop för småsaker. Jag har levt halva min tid redan. 42 år, ja, blir jag 84 är jag tacksam.
I denna tidsålder där ungdomen hyllas som ett ideal tycker jag att Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson och Towa Carson gjorde ett lysande framträdande på Melodifestivalens deltävling i Scandinavium. Varianten på Popular, Pensionär, var en riktigt höjdare! Mina flickor går och sjunger den här hemma och tycker, med rätta, att det var den bästa låten i tävlingen.
Mei-Mei sa härom dagen att hon "längtar tills hon blir pensionär och får välja allt själv. Hur gammal måste man vara, Mamma?" Gullunge.
Nu ska jag ut och trösta henne en stund till. Verkar som hon har kommit över den värsta krisen på egen hand.

Knät höll för skidåkning!!

Vi bokade ingen skidresa i år på grund av mitt knä, men nu när det är sportlov tog vi barnen till Ulricehamn för att friska upp utförsåkningskunskaperna.
Det blev en kanondag, trots temperatur kring nollan och därmed ganska moddig och tungkörd snö.
Det var superlite folk i backen, inga köer och det blev inte ens särskilt uppåkt, trots ovan nämnda temperatur.

Barnen var ganska försiktiga i början, men blev allt djärvare. Särskilt Mei-Mei är ju lite galen och hon är riktigt duktig i backen. Olivia tar det mer försiktigt. Visst blev det en och annan vurpa, inte minst i liften (bygellift), men på det hela taget åkte båda flickorna jättebra. Det var så roligt att åka hela familjen, och jag och Mats behövde inte stå och vänta en massa på dem, de hängde med. Vi bara assisterade när skidorna löste ut och lite sånt där.

Och mitt knä, mitt knä! Visst gjorde det lite ont, men inte farligt. Jag kände mig stark och knät var stabilt - det tog en liten stund innan jag började lita på det. Jag är så glad! Nästa år blir det en vecka!
Tjoho! Detta var ju mitt mål med operationen, att kunna åka på skidresor med barnen. Mina flying side kick days are over, well, honestly my taekwondo days are over, aswell as my off pist skiing days, men det kan jag leva utan. Hädan efter är det manchester och snygga svängar i backen som gäller. Jag kommer aldrig mer att riskera en sådan skada. Hellre slösar jag bort ett par timmar i nån trevlig toppstuga, och det skulle krisa!
Vi åkte tillbaka till Varberg lite tidigare än planerat. Dels hade dimman ersatts av tätt snöblandat regn och dels var barnen, framför allt Olivia, så himla trötta, att det kändes som att utmana ödet att åka mer.
Men ändå, en kanondag! Nu ska Mats gå och handla vin och hämta pizzor, så vi får lite after ski här hemma!

Sköna söndag

Nu är det sportlov och hela familjen njuter av att ta det lite lugnare!
Ganska lugnt, i alla fall. I går förmiddag (lördag) var Olivia på tennis. Mei-Mei hängde med och testade. Hon tyckte det var kul! Hon ska prova igen och sedan kanske börja på riktigt. Det är alltid lite problematiskt med Mei-Mei eftersom hon blir jämförd, och jämför sig, med Olivia. De är ju lika långa. Orättvist eftersom Olivia dels är två år äldre och dels är en fysisk talang, vad hon än tar sig för.
I dag på morgonen var det simning för båda flickorna. Även Mei-Mei börjar tycka det är kul nu, även om hon än en gång jämför sig med Olivia, som är duktigare. Jag försöker påminna hemnne hela tiden om att hon faktiskt bara är sju år. Herregud, hur många sjuåringar simmar så duktigt som Mei-Mei!
Nu har vi Otto här på play date. Vi känner Ottos föräldrar litegrann, stöter på dem i olika sammanhang. Olivia är också kompis med Ottos storasyster Stella. Men i dag är det alltså Otto som är här och leker. Mei-Mei är lite förtjust i honom och helt uppskruvad!
Vi hade tänkt åka skidor i Ulricehamn i morgon, men har skjutit upp det till tisdag eftersom temperaturen är över nollan. Tyvärr. Men det ska bli roligt att åka, och spännande att se vad mitt knä håller för. Jag testade intervallträning på löparvbandet härom veckan och det var inte så smart, visade det sig. En lugn, jämn lunk är vad knät klarar än så länge. Ändå betydligt bättre än för bara ett par månader sedan.
På onsdag sedan kommer stora delar av Mats arbetskamrater ned hit för att bada bastu och äta middag. Så jag får väl vika morgondagen till städning och handling.
Jag kan för övrigt se att knappt tio personer har registrerat sig som läsare av bloggen. Välkomna! Jag hoppas att det blir fler. Men viktigast är ändå att den fungerar som en dagbok. Jag sitter ofta och läser några år tillbaka i tiden, ser på bilder och konstaterar hur stora mina barn har blivit. En riktigt rolig dokumentation att ha!

Bara för att klargöra

Jag vill inte rensa ut någon läsare från bloggen. Inte heller kräver jag av mina läsare att jag måste känna dem. Jag vill helt enkelt ha lite mer koll på vem som kan ta del av det jag skriver och bilderna jag lägger ut.
Jag vet att jag har läsare som inte känner mig, men som ändå har fastnat för min blogg. Jag vill ha dem kvar också. Om du känner någon av dem, lugna dem och säg att detta är inte ett försök att vara hemlig. Bara lite mer varsam med materialet.
Jag har förresten efter Gunnars önskemål gjort det lättare att kommentera igen!
Nu har jag en kvart kvar på arbetspasset. Tidningen kommer snart, en snabb titt så att vi inte har gjort några misstag, sedan går jag till tåget. I morgon blir det sovmorgon. Because I'm worth it!

Att tänka innan man talar ...

... Är som att torka sig i röven innan man skiter, enligt Arne Anka.
Jag skulle kunna understryka tesen med att skriva "fan vad de svär mycket i svensk radio".
Får försöka tänka lite och i stället skriva det är faktiskt hemskt vad de svär mycket i svensk radio. För att inte tala om hur ofta diskussionerna och skämten håller sig under bältet.
Med två barn som gärna vill höra musik i bilen är det inte läge att slå på P1, det är P3 eller de reklamfinansierade kanalerna som gäller. Men det går ju knappt inte, när man försöker lära barnen att man inte ska svära och Mats och jag jobbar hårt med att lägga band på oss.
Ska man någon gång svära i tidningar eller etermedia så ska det vara för att det behövs ett ovanligt kraftfullt förstärkningsord. "Dessa satans mördare", ungefär.
Talar man i radio tycker jag man ska ha ett vårdat språk om utgångspunkt. Så det så. I USA var det inga problem, där pep de bort alla fula ord. Här får vi nog ta och be hela radion dra åt pipsvängen, och bränna lämpliga cd-skivor att spela i stället.

Fickpingis och wordfeud

--- Jag är fortfarande snuvig, och nu är Olivia sjuk. Hon har varit hemma från skolan i två dagar, och missade geografiprovet i dag. Hon som hade pluggat så duktigt, lärt sig alla landskapen och en hel massa berg, städer och älvar. Jag hoppas att hon ska kunna gå i morgon och då få göra provet, så hon slipper ha det hängande över sig hela sportlovet, som är nästa vecka.
--- Jag är fruktansvärt trött. Sitter på jobbet nu, redan klar med allt, får sätta mig på tåget om tre och en halv timme. Suck. Fyra kvällar tar på krafterna, när man måste upp och hoppa vid halv sju på morgonen för att ta hand om barn och hund. Jag sover en stund på förmiddagen, visserligen, men det blir ändå inte tillräckligt många timmar. När nu Olivia varit hemma har jag också haft svårt att sova rofyllt på förmiddagen.
--- Kände mig så blek, glåmig och hålögd i dag att jag slog till med lite brun utan sol. Ser faktiskt okej ut. Har varit skeptisk mot att ha det i ansiktet ända sedan 80-talet, då man kunde skåda de mest avskräckande exempel. Ni som inte var med på den tiden - kvaliteten var väl inte densamma då, folk blev starkt morotsgula. Fram till i dag har jag därför bara använt brun utan sol på benen, i början av sommaren.
--- Lägenheten är såld! Vi fick inte riktigt ut det pris mäklaren rekommenderade, men det känns bra ändå. Tillträdet är först i maj, så om någon vill campa i en tom lägenhet till dess, säg till.
--- Ägnar mig ganska mycket åt wordfeud på tågresorna. Fick ju plötsligt så nog av det i somras och tog ett drygt halvårigt uppehåll, men nu är det kul igen. Spelar mest med random opponents. Man stöter på alla möjliga spelare. Inte sällan killar som försöker stöta på en. De brukar resigna när man berättar att man är gift. I går på hemresan råkade jag för första gången ut för en wordfeud-flåsare. Att det finns såna! Hade ju en som ringde till mig om nätterna ett tag i mitten av 90-talet. Jag spårade honom, det var en dörrvakt från Göteborg som hette Flyborg i efternamn. Minns inte förnamnet. Han slaknade helt klart när jag nämnde honom vid namn och bad honom dra åt helvete, och han ringde aldrig igen efter det. I går kväll råkade jag alltså ut för en på wordfeud. landerin, kallar han sig. Han lade ordet MUSTEN, och började sedan bombardera mig med meddelanden där han med stora bokstäver bad mig ta på lårhöga stövlar och bla bla bla. Jag resignade naturligtvis, men han sökte upp mig och försökte igen. Nu har jag inte hört mer av honom, tack och lov. Men just såna här äckliga typer gör att jag inte gillar att Olivia spelar med random opponents. Man vet fan ta mig aldrig vem man stöter på i cyber space. Så, den som vill spela med mig, sök Jenniebeatrice. Den som vill spela med Olivia (svenska eller amerikansk engelska) sök Olivia-Karlsson.
--- Köket är äntligen klart! Sista luckan kom på plats i går. Tre och en halv månad tog det. Nu ska vi betala.
--- Nu får jag väl se ut som att jag jobbar en stund. Men jag är alltså färdig (inte bara av trötthet) och det verkar inte vara någon som behöver hjälp. Då skäms jag inte för att uppdatera bloggen en stund. I morgon, om jag hinner, ska jag spärra den och skicka ut inbjudningar till er som hört av er. Alla andra, snälla, överge mig inte, skicka ett mejl ni med!!

UPPDATERING:
Tror du inte att jag lyckades få en snusktyp till som spelpartner! Kommer de i flock eller vad fan är det frågan om? Denne, som kallar sig Fullaglas, vill tydligen ta mig bakifrån medan han spelar wordfeud. Resign, and sigh. Risken är ju att jag snart tappar lusten att spela igen. Då får allt dokumentärredationerna snabba upp produktionen, så att jag har något att lyssna på på tåget i stället.

Lapp på lapp, med mera

Ibland läser jag om stackars fattiga barn som går i lappade byxor, ärvda skor och jackor från second hand.
Stackars fattiga barn. Ja, det är klart att det är synd om de som aldrig kan unna sig något extra, barn som ibland knappt kan äta sig mätta och som aldrig kan berätta i skolan om att de varit på äventyr med föräldrarna under helgen som gick.
Men är det synd om dem för att de nästan aldrig får nya kläder, direkt från affären? Måste det vara ett tecken på fattigdom att barnens kläder, skor och leksaker används om och om igen, av barn efter barn, tills de är helt utslitna?

Två av de tre par brallor Mei-Mei har slitit hål i det senaste.

I så fall har jag två barn att tycka synd om. För jag älskar second hand, skäms inte ett dugg för att handla på Röda korset, och jag blir lika glad varje gång Katarina ställer en ny kasse urväxta kläder innanför dörren. Lika glad är jag också varje gång jag sorterat undan en påse av flickornas kläder, använda, javisst, men hela och knappt slitna, att ge till ett annat barn.
Lappade kläder då. Är det ett fattigdomstecken att ha lapp på knät? Put it this way: Mei-Mei har tre par byxor. Hon har gjort hål på knät på alla tre paren inom mindre än två veckor (höger knä på samtliga, hon måste göra något särskilt för att lyckas). Ska jag då slänga byxorna och köpa tre helt nya par? Eller ska jag lappa de hon har och låta henne slita vidare på dem ett tag till - hon växer så det knakar och snart måste hon ändå upp en storlek. Vad tycker du?
Men ett par hela byxor får hon nog ha ändå. Det blir en sväng på stan sedan.

I lördags tog jag och Mamma med oss Olivia, Mei-Mei och Leon till Göteborg för att gå på Melodifestivalens genrep. Gideon hoppade av i sista stund och gjorde därmed Douglas barnbarn John glad, för då fick han hänga med i stället. Jag tror att detta var en stor upplevelse för alla barnen, att se några kändisar live och dessutom se hur det funkar med tv-inspelning. Jag och Morsan var ganska trötta när vi kom tillbaka till Varberg på kvällen!

Här är Lucy när hon torkar sig efter en varm dusch härom dagen. Hon torkar sig alltid i de gröna sofforna. Anledningen till duschen var att hon testade vinterbad i vallgraven. Jag sa åt henne att inte gå ut på den mycket tunna isen, men ankorna en bit ut lockade alltför mycket och hon plumsade i det iskalla vattnet. Har väl aldrig sett en hund komma upp så snabbt! Sedan sprang hon hem med svansen mellan benen och det var knappt att jag fick stopp på henne innan hon kom fram till vägen.
Hon har nog lärt sig något iallafall, hoppas jag. Hon vägrar gå ut på isen nu, trots att den håller för Mats.

Till sist, gott nytt kinesiskt nyår till alla mina läsare! I helgen lämnade vi drakens år och gick in i ormens. Ormens år brukar vara mindre lyckosamma och präglas av dramatiska händelser. Saker kommer upp till ytan och blir tydliga. Det är ett lämpligt år att ta beslut och välja nya vägar, men man ska inte vara spontan och chansa. I år är dessutom elementet vatten. Vattenormen borgar för att det kommer att ske stora framgångar inom vetenskap och forskning.
Vi firade nyåret i går tillsammans med en annan Varbergsfamilj som också har två Kinaflickor. Deras äldsta går i Olivias klass. Vi åt kinamat här hemma, drack lite vin och hade allmänt trevligt. Barnen fick presenter och röda kuvert med pengar i och var glada för det.

Nu ska jag fortsätta försöka kurera min förkylning som jag fick för en vecka sedan. Hur länge kan man egentligen ha ont i halsen?

Tugga, tugga, tugga

Exempel på saker som Lucy har ätit på de senaste dagarna:
Pennor
Suddgummin
Gosedjur
Barnens leksaker
Skor
Vantar
Mina örhängen
Morsans väska
... och så har hon ätit sönder botten på sin egen korg. Måste köpa en ny, denna gången blir det i hårdplast. Undrar varför allting smakar godare än hennes egna leksaker? Man får ju bara spader ibland. Dessutom sväljer hon allting, vilket resulterar i färgglada bajskorvar, men också många spyor att torka.

Lite mer privat

Det är dags att ta tag i något som jag funderat över en längre tid, ja sedan vi tog beslutet att flytta tillbaka till Sverige: att göra bloggen mer privat, genom att kräva inloggning av mina läsare.
På ett sätt känns det trist, för det är kul med många läsare och jag antar att jag kommer att tappa en och annan ... Men å andra sidan är ju inte bloggen sökbar och därför läses den till allra största delen av folk som känner oss på ett eller annat sätt. Jag brukar ha mellan 25 och 30 unika besökare per dag och det är jag glad för.
Varför vill jag då göra den mer privat? Jo, det har förstås med mina barn att göra. Jag har lagt ut en hel del bilder och berättelser om dem genom åren, och hur harmlösa de än må vara vet man aldrig hur all information skulle kunna användas om en illvillig person får tag i adressen till bloggen. Flickorna har alls inga bekymmer med retstickor i skolan, men man vet inte vad framtiden bär med sig. Därför ska jag ta det säkra före det osäkra för att skydda dem.
Allt kommer att fungera som vanligt ett tag till, men om en vecka eller så kommer bloggen bara att vara öppen för de som är inbjudna. Inbjuden blir man genom att skicka ett mejl till
Beatricelindkarlsson@yahoo.co.uk
Hoppas att du vill fortsätta följa The Karlssons öden och äventyr, även om du nu måste berätta för mig vem du är! Egentligen är det väl inte mer än rättvist, du vet ju allt om oss ...

Häxan surtant och Lilla spöket

Vissa dagar börjar så konstigt och fel.
Jag har äntligen fått sova ut i natt och var på bra humör i dag på morgonen. Allt förflöt enligt plan här hemma med frukost och påklädning. Sedan var det dags att gå.
Det var då Häxan surtant tog över.
Bakgrund: Mei-Mei hade lyckats gå i en djup vattenpöl i stenbrottet i går kväll när hon och hennes kompis Lovisa var ute och lekte. Mei-Meis vinterkängor var följdaktligen fullständigt genomblöta och det var omöjligt att få dem torra över natten. Hon fick ta på ett par gamla vinterkängor, som är aningen för små och dessutom har ett litet hål under hälen - de används bara som reservstövlar. Jag pratade tydligt med henne om att nu får hon INTE gå i vatten alls, för då kommer hon att genast bli blöt igen. Två reservpar sockar i ryggan är väl beviset på att jag inte riktigt litar på henne ... men att hon GENAST, bara ett par meter från huset, skulle hoppa i en vattenpöl med tunn is på hade jag inte trott, hur lockande det än må vara. Så jag röt till ordentligt på henne, och hon blev förstås jätteledsen. FAN! Jag vill inte vara en sådan argsint häxa till surtant! Jag bad förstås om ursäkt efteråt och försökte förklara att jag inte var arg utan bara vill att hon ska ha torra skor åtminstone en del av dagen, men skadan var ju redan skedd. Nu känner jag mig jätteledsen, och jag får inte träffa henne förrän i morgon igen för jag jobbar i kväll.
Efter att ha läst morgontidningarna här hemma skulle jag sedan gå runt fästningen med Lucy. Planen var att sedan gå till gymmet och därefter hem till Mormor och Pia (min moster, Mormor bor där tillfälligt). Mormor blev ju änka härom dagen.
När jag och Lucy gått runt fästningen och var i Socitén kom Mamma nedför backen vid Varmbadhuset, och ropade på Lucy, som satte av med en jäkla fart och det var knappt jag fick stopp på henne innan hon rusade ut på gatan (hon kan se en sparv i ett buskage på 25 meters håll men verkar inte kunna identifiera en bil på fem meters avstånd). Vi gick fram till Mamma och pratade lite kort, jag ville höra hur det var med Mormor och hur dagens upplägg såg ut med begravningsbyrå och så vidare.
Mamma, som hade lite brådis till till yoga-pass, undrade vad klockan var och jag halade fram telefonen.
Döm om min förvåning när den visade ett pågående samtal hem till Pia, nästan en och en halv minut långt! Och det var jag som hade ringt!
Lilla spöket någon måste vilja att jag skyndar på med att prata med Mormor. Eller, hur ska jag tolka att min telefon har knapplåst upp sig, letat fram Pia i telefonboken och ringt upp, medan den låg i fickan? Jag har inte ringt Pia på många, många månader. Mycket märkligt.
Pia hade lagt på eftersom ingen var i andra änden och kollat upp vem numret tillhörde - mig.
Jag gick hem och ringde igen, och vi var överens om att detta var en extraordinärt märklig händelse.
Jag fick i alla fall pratat med Mormor, som förstås är ledsen, men ändå samlad. Morfar var ju så gammal och hade så ont. Det var liksom dags. Ändå går det aldrig att vara förberedd.
Så, förmiddagens mest minnesvärda personer är alltså Häxan surtant samt Lilla spöket.
Nu ska jag gå och träna.