Jag har gett upp

Ja, i natt gav jag upp. Tre veckor efter operationen har jag klarat mig utan värktabletter (undantaget de knappt två första dygnen), men i natt orkade jag inte mer. Har inte sovit mina timmar på evigheter, känns det som. Påverkar humöret, framför allt. Så när jag vaknade vid kvart i ett med superont i knät, och varken spikmattan eller mirakelbollen fungerade, så gick jag upp, tog en av de starka tabletterna, satte mig i soffan och isade knät och läste en bok i en halvtimme, tills värken började släppa.
Det kliar förresten i ärren också. Den här fiffiga tråden som doktorn sydde med, som skulle slukas av kroppen, sticker ut på flera ställen och irriterar ungefär som en lapp i en tröja. Jag får ta upp det på fredag.
Åter till sömnproblemen.
Sedan värken släppt kunde jag somna, och sov i drygt fyra timmar - i sträck - innan jag vaknade av att det gjorde ont igen. Det låter kanske inte så imponerande, men för mig var det underbart!
Jag tycker det är konstigt att det gör så mycket ondare på nätterna. Varför? Dagtid är det inga problem.
Jag har räknat på det här med att ta tabletter till natten, men det kommer inte att bli bra hur jag än gör. Effekten sitter i fyra-sex timmar. Om jag tar en när jag går och lägger mig kommer jag alltså att behöva en till vid typ tretiden. Då kan jag inte köra bil på morgonen - tabletterna innehåller kodein. Alltså får jag göra som i natt, vakna med smärta, ta tablett, vara vaken tills den verkar och sedan sova, men vakna nykter.
Frida föreslog att jag ska ställa klockan på tolv och ta en tablett då ... kanske, men det bjuder mig emot att vakna frivilligt när jag ändå är vaken nästan hela nätterna.
Jaja. Svullnaden minskar sakta men säkert. På morgonen ser knät nästan normalt ut, men svullnar snabbt upp igen när jag använder benet.



I dag på morgonen. Knät är svullet sedan jag varit på benen i en timme. Här har jag elektroder på och ice pack under. Mobilkameran är ju inte världens bästa, men man kan faktiskt tydligt se en knäskål nu. Svullnaden på smalbenet är också nästan helt borta.

Lite annat, så.
Olivia hade rejält med träningsvärk i går efter matchen i söndags. Det var träning på kvällen och hon kämpade på ändå, men jag tycker fortfarande hon är lite slak efter sin förkylning förra veckan. Och nu nyser Mei-Mei ... måtte inte hon bli sjuk, hon med! Jag har ordnat så vi ska ta influensavaccin i nässprej-form i morgon. Influensan ska ju peaka just när vi åker till Sverige och jag vill inte riskera att vi blir sängliggande där. Vanligt vaccin känns inte så farligt som svininfluensan. Den sprutan hoppade vi över. Gissa om vi är nöjda med det beslutet!
Vidare, Frida tog mig med på äventyr i går igen. Den här gången åkte vi och gjorde manikyr och pedikyr.
Underbart lyxigt!
Jag har inte kunnat gör något åt mina fötter sedan operationen, så det var välbehövligt.
Nu sitter jag här med elektroder och ice packs, som vanligt. En stund till, sedan ska jag upp till stora datorn och plugga.

Varbergsvinter

Mamma Gunilla mejlade ett par bilder i dag. Vintern är visst på väg bort redan. Den här bilden föreställer bryggan vid Ankaret. Tänk att vi ska bada där om bara tre, fyra månder. Årstider känns så ofattbara när man bor i Houston.

Det går förstås att bada redan nu, på Kallbadhuset. En kvart i bastun och sedan ett minst sagt uppfriskande dopp ... det är grejer det! Jag ser verkiligen fram emot att få vinterbada när vi flyttar till Varberg. Inget gör huden så len, inget gör själen så totalt avslappnad ... och få saker blir man så sömnig av.

Första matchen

I dag var det äntligen dags för Olivias första fotbollsmatch. Hon har både längtat och fasat inför detta. - Mamma, vi har ju bara tränat en gång!!!
Det har också varit in i det sista osäkert eftersom hon haft feber sedan i onsdags. Jag hade lovat henne, att hade hon under 37,5 så skulle hon få spela. I dag på morgonen hade hon exakt 37,5. Okej, i med febernedsättande och sedan fick det gå så bra det gick.

Jag hade hoppats att de skulle ha avbytare så hon inte behövde spela hela matchen (50 minuter), men bara sju flickor dök upp så hon fick spela hela tiden.

Olivia är tekniskt duktig, hon är ju en bolltalang, men det märktes att hon var lite slak. Hon orkade inte springa lika mycket som vanligt.

Alla kämpade dock duktigt.

Till slut vann det andra laget med 2-1. Olivia var nöjd ändå, det var ju deras allra första match, menade hon. Klok flicka. Laget heter förresten The Tidal Waves.

Steven följde med oss och lekte tillsammans med Mei-Mei.

Knäfeber

Photoshoppad Olivia. Längtar tills jag kan starta serieproduktion av bilder på alla kompisarnas barn! Än så länge är det dock mest trial and error.

Den lilla sjuklingen, som nu är inne på dag fyra. I går toppade hon med 40 grader. Tack och lov verkar det gå åt rätt håll och i dag är febern lägre. Tyvärr får vi hoppa av kvällens hummerskiva. Måtte hon vara okej för morgondagens fotbollsmatch!!
En annan med feber är jag. Dock har den, åtminstone inte än så länge, något med förkylning att göra. Jag har fått lite feber, en sisådär 37,5, ibland efter det att jag ansträngt mitt knä. Den senaste veckan har det hänt oftare, ibland flera gånger per dag. Skumt. Jag frågade sjukgymnasten i går. Hon säger att det troligen har med att göra att jag fått en cadaver graft. Lite benbitar och en sena från ett djur är inte i närheten så svårt för kroppen att acceptera som om det vore ett nytt organ, men det är ändå inte ovanligt att immunsystemet reagerar på de främmande delarna, med lite feber som resultat. Detta ska ge med sig så småningom. Får jag verkligen hoppas. De senaste dagarna har jag fått frossbrytningar säkert fem gånger per dag, känt mig matt och tvingats vila minst en halvtimme. Sedan är det okej igen. Jag ska fråga doktorn om det när jag träffar honom på fredag.

EDIT: Lite studier på internet senare, har jag insett att jag nog varken är delvis gris eller ko, utan att mitt nya korsband kommer från en avliden människa. Måste nu fundera på om detta känns bättre eller sämre.

Sjukgymnastiken gick för övrigt riktigt bra i går. Jag kunde allt jag skulle kunna och lite till. Sjukgymnasten var mycket mer nöjd med mig än förra gången. Så det är bara att kämpa vidare. Jag längtar till att vara något så när rörlig igen! Kan stappla lite här hemma utan kryckor nu, men ska inte göra det egentligen. Värst är ändå fortfarande nätterna. Jag har så mycket värk i benet och knät då och det är svårt att sova.
På den positiva sidan är att vi har fått hem Mats igen. Jag har verkligen saknat honom den här veckan. Det har varit tungt och tråkigt att dels vara konvalecent själv, men dessutom samtidigt ta hand om sjuka Olivia och försöka hålla Majsan på gott humör.
Nu är klockan fyra.
Undrar om man ska slå till med ett glas skumpa snart? Bara för att?

Same shit, different day

När jag vaknade i dag slog det mig inte bara att Sverige fått en ny liten prinsessa och att tronföljden därmed är säkrad, utan även att mitt knä faktiskt för första gången på över två veckor såg ut nästan som ett knä.
Bilden visar ju något helt annat: Efter att ha varit på benen i en timme, fixat med frukost och tagit Mei-Mei till skolan, så är knät lika svullet som förut. Jag skulle behöva tillbringa i stort sett hela dagarna med ice packs för att hålla undan svullnaden. Tyvärr är det ju en del annat som ska hinnas med också.
Jag tänkte förresten berätta om hur jag sover om nätterna nu (när jag sover, har fortfarande mycket värk i knät och vaden). Jag kan sova lite på sidan nu, men det blir jobbigt för knät efter bara en stund. Bäst är fortfarande ryggläge. Men så vaknar jag med värk i knät. Då är det upp med spikmattan under ryggen och sedan har jag en Miracle Ball under låret, strax övanför knät. Och simsalabim, så kan jag somna igen! Bollen, som jag fick i födelsedagspresent av min väninna Marianne Reiersgård här i Houston, har visat sig vara helt perfekt för att få benet att slappna av och som i ett mirakel lindras faktiskt värken också.
Olivia är hemma i dag med, lika mycket feber som i går. Hon grät för att hon inte fick gå till skolan i dag på morgonen. Mei-Mei grät eftersom hon inte fick stanna hemma. Kul start på dagen.
Vi väntade hela dagen i går på att en AC-gubbe skulle komma och reparera en av våra ... ja, vad kan det heta på svenska ... air condition units, som står på vinden. Han dök aldrig upp. Jag ringde i dag på morgonen och frågade om jag missuppfattat något. Oj, hoppsan, det hade blivit nån akutgrej och sedan hade de glömt ringa och cancellera hos oss.
Suck.
De ville komma i dag i stället, någon gång mellan tio och två.
Negative.
Jag har annat att göra än att sitta hemma och vänta på dem. Man har ju trumf på hand när de har klantat sig, så nu ska de ringa när de är på väg. Bra. Då kan jag göra lite ärenden.
Några som kom i går var dock pest control, igen. Jag fick panik över alla bett jag och barnen har. Mina fötter och anklar är helt fulla med kliande bett - myggbett, har jag antagit - och Olivia och Mei-Mei har över hela kroppen. Mei-Mei ser ut som att hon har vattenkoppor. Det har en hel del mygg sedan de senaste regnen, men när Mei-Mei i går morse visade att hon hade fått tre myggbett vid mutifikationen, kände jag att det var dags att försäkra sig om att vi inte i själva verket har bed bugs, vägglöss.
Jag kunde dra en lättnadens suck när det visade sig att vi inte har det. Tydligen har vi mygg inne som biter oss om nätterna. Var dessa håller hus vet jag dock inte.
En annan som kom var Tove, med sushi till mig och Olivia (och sig själv, förstås). Så mysigt med sällskap och ett avbrott mitt på dagen! Lite jobbigt bara eftersom det är min tur upphöjt till två att bjuda. Nästa gång, Tove, nästa gång!!!!
Nu ska jag strax åka till skolan och hämta Olivias Harry Potter-bok. Hon läser den fjärde, Harry Potter and the Goblet of Fire, och lider svårt av att inte har den hemma nu när hon är sjuk.

Hemma med liten sjukling

Olivia vaknade med 38,5 i dag. Jag som varit så nöjd över att vi hittills det här läsåret inte haft en enda sjukdag för tjejerna ... men lyckan höll visst inte i evighet. Olivia är redan uttråkad (två timmar hemma), trots att hon fått spela mattespel på iPaden. Hon har sin Harry Potter-bok (den fjärde) i skolan, attans. Nu läser hon om den första i stället.
Mei-Mei blev superledsen när inte hon också hade feber. Hon grät större delen av morgonen över det orättvisa i att Olivia fick stanna hemma, men inte hon. Jag vet inte riktigt vad det är med henne just nu. Hon verkar så trött och är grinig mest hela tiden. Jag försöker lirka med henne men når inte fram. Det enda hon säger är att hon saknar mamma när hon är i skolan, så hon vill vara hemma och titta på tv hela dagarna i stället. Läxan, som skulle kunna klaras av på 20 minuter, tog två timmar i går, ackompanjerat av högljudda suckar och låtsashulkningar, och avslutades med en total melt down efter att jag sagt åt henne på skarpen att skärpa sig och göra klart läxan. Nöjd man blir med sig själv.
Dags för spring break kanske?

Fotbollstjejer och rescue dogs

I går hade Olivia sin första fotbollsträning. Det gick jättebra och Olivia var SÅ nöjd! Tiden, från 6.30 till 7.30, är ju i senaste laget, men jag tippade barnen i säng på rekordtid när vi kom hem. Nu väntar vi på första matchen, på söndag ... då kommer det att vara dagsljus och förhoppningsvis är jag också lite mer rörlig, så vänta er mer foton då!

Och så rescue dogs då, alltså omhändertagna hundar som man kan adoptera. Jag har tjatat länge och intensivt på Mats att vi ska ta en innan vi flyttar hem. En lite lagom stor vovve, som kan flyga i kabinen. Här finns så många hundar i behov av ett nytt hem.
Hur som helst, i dag på förmiddagen meddelade Frida att hon skulle svänga förbi och ta med mig på utflykt. Inte mig emot, efter en tre timmar lång föreläsning måste man lufta sig! Turen gick strax norr om downtown, genom ett rejält nedgånget område. Vi undrade om vi skulle våga kliva ur bilen.

Så plötsligt uppenbarade sig det här Teletubby-liknande huset! Här vid Barc var det rent och snyggt och iordning. Ett mycket bra första intryck, som visade sig fortsätta inne på området. Hundarna hade det nära nog så bra som de jyckar jag såg på hund-spat och pensionatet The Pet Palace, där jag gjorde ett reportage i för GP i höstas.
Vi fick visa leg och guidades sedan in till hundarnas avdelningar, där vi fick går runt själva. Inget fotoförbud.

Det är ju inte särskilt lätt att fotografera vilt hoppande hundar genom galler och i dåligt ljus...
De flesta hundarna, säkert hälften av dem, var olika typer av pitbull-mixar (men dem fotograferade jag inte). Hundarna som kommer till Barc är antingen strays, herrelösa, eller så har deras ägare gett upp dem av någon anledning. Att det är så många kamphundar säger antagligen mer om ägarna än om hundarna.

Det blev alltså ett fasligt skällande när vi kom in. Vissa hundar morrade, andra skakade som asplöv och försökte gömma sig. Men sedan fanns det de som verkade glatt nyfikna, och som var i lagom storlek och ålder. Åh, så sugen jag blir! De här hundarna har alla vaccinationer redan, så det vore inget problem att ta med en till Sverige.

Två sötnosar till.
Detta var de bästa bilderna jag fick till i all hast. Vi gick även in och kikade på valpavdelningen. Man fick inte gå in till valparna utan ara se dem genom en glasruta. De flesta var av större raser, men gud så gulliga de är! Dock vill jag inte ha valp när vi bor här.

En av korridorerna. Det var som sagt rent och snyggt och luktfritt överallt. Mycket imponerande.

Hej, hej snubbar, fula gubbar ...

Mitt knä i dag på morgonen, med elektroderna på. Det går vääääldigt långsamt framåt. Jag gör mina övningar, knät svullnar upp, sedan är det minst en halvtimme med ice packs och elchocker (nåja) som väntar. Segt. Mycket segt.
Jag har också väldigt ont i knät om nätterna. Det värker som växtvärk och håller mig vaken i timmar. Det är jobbigt både att stå upp, sitta upp och ligga ned, den enda bekväma positionen är halvliggandes i soffan. Gissa om jag tillbringar mycket tid där. Jag har iallafall studerat duktigt sedan jag slutade med mina starka tabletter. Kanske borde jag ta nån om nätterna för att kunna sova bättre? Ja. Men jag gillar inte att känna mig drogad på det viset.
Nu ska jag strax ge mig ut och övningsköra. Siktar på att åka de tre kvarteren till skolan för att hämta barnen i dag. Olivias fotboll i kväll är ordnad, både hon och jag och Mei-Mei får skjuts med Olivias klasskompis mamma! Jag har aldrig pratat med henne, men Olivia hade meddelat om mitt knä i går när de träffades på lekplatsen. I dag skickade hon ett mejl och erbjöd sig att hämta oss alltihop. Tänk vilka änglar det finns! Nästan alla människor är faktiskt genuint snälla.

Och så en bild från när Mats var på basket (nån business outing) i förra veckan. Hej, hej snubbar, gamla gubbar ....

Söndag kväll

Och vad har jag att rapportera? Inte så mycket.
Mats är på flyget till London. Han kommer hem på fredag kväll.
Detta innebär att jag måste börja köra nu. Grannen tar barnen till skolan i morgon bitti, men sedan ska jag hämta dem på eftermiddagen. På kvällen har dessutom olivia sin första fotbollsträning -- såå, som hon har längtat! En annan flickas pappa har i och för sig erbjudit sig att hämta upp Olivia, men det känns hyggligt att följa med på första träningen. Jag tänkte mig att övningsköra litegrann på dagen i morgon. Går det inte så får jag kanske ändå nappa på erbjudandet.
Mats tog förresten barnen på en löprunda i dag på förmiddagen - och tror ni inte att de joggade runt hela Rice! Det är tre miles, nära fem kilometer! Och de var inte ens särskilt trötta när de kom hem. 33 minuter hade det tagit, ungefär. Jag tycker det är helt makalöst duktigt. Varbergsloppet i sommar, var det!
Och så knät.
Jag rapporterade väl inte riktigt vad som sades hos sjukgymnasten i fredags. Den här gången var det inget sweet talking, det var upp på britsen och köra igång att böja och sträcka, på en gång. Jag tyckte ju att jag har gjort mina övningar duktigt, men hon var inte särskilt imponerad. Jag måste pressa mig själv hårdare och oftare.
Men det gör ju så förbaskat ont!
Målet i fredags var att kunna böja benet minst i 90 grader. Det gjorde jag till slut, men det var rejält smärtsamt. Det känns som att knät är svullet inuti, som att vika en hårt stoppad kudde. Sedan skulle det lyftas upp och ned och åt sidorna, det skulle sträckas och knät pressas bakåt, sedan framåt ... jag jisses. Jag var helt svettig när jag kom därifrån.
Enligt sjukgymnasten har svårigheten att böja knät inget med svullnaden att göra, i stället är det muskler och senor som strejkar och går i baklås. Dessa måste alltså nu övertalas att släppa greppet.
Så nu försöker jag åtminstone ett par, tre gånger per dag göra övningarna hemma. Att lyfta benet fungerar faktiskt riktigt bra nu. Jag kan komma in och ur en bil själv, till exempel. Att sträcka ut benet 100 procent är också okej efter att jag har kämpat ett tag, även om jag får kramp i knävecket efteråt och inte kan ställa mig upp på några minuter. Att böja är värst.
Jag surfade runt lite när jag låg ute i solen och gottade mig i dag på eftermiddagn (ca 20 grader, mmmm) och hittade några bloggar som andra korsbandsopererade hade skrivit. Det var riktigt intressant att läsa. Det verkar vara lite olika syn på rehabiliteringen mellan Sverige och USA, men det viktiga var att dessa andra stackare verkade ha kommit ungefär lika långt som jag vid den här tiden. Lite trist dock att de räknar med minst sex månader, men upp till tolv månader, innan man är tillbaka 100 procent efter en korsbandsoperation. Sådana tidsramar har jag inte fått här. Sex veckor, sedan ska jag kunna börja träna igen, men förstås ta det vackert i början. Så lät det före operationen. Efteråt sa doktorn att mitt brace kommer att vara min bästa vän i ett par månader. Hmmm. Jaja, nu är det i alla fall gjort.
Och jag ska fortsätta uppdatera här om hur det går med min rehabilitering, ifall någon annan skulle vilja ta del av det i framtiden.

Övning ger väl färdighet till slut

Men även om det är jättekul att lära sig photoshop, så är det inte lätt!