Baby trafficing-skandalen i Hunan

Som jag har skrivit tidigare hade vi förväntat oss att få ett barn i ettårsåldern även den här gången. Nu blir det en flicka på nästan två. Jag ser både fördelar och nackdelar med att få ett lite äldre barn, men framför allt är jag tacksam över att än en gång få förtroendet att ta hand om ett barn.
Samtliga barn i vår grupp är från provinsen Hunan och mellan ett och ett halvt och två år gamla. Anledningen till att de är lite äldre är att Hunan har varit stängt för internationella adoptioner i ett drygt år. Det var där baby trafficing-skandalen inträffade. Det var länge svårt att få korrekt information om vad som hänt och många rykten surrade på internet, om bebisar som kidnappades från sina familjer, såldes från barnhem till barnhem och tillslut adopterades av västerlänningar.
Vid den tiden hade vi redan kommit hem med Olivia. Även om Olivias provins, Chongqing, inte alls var inblandad väckte det många jobbiga tankar: Vad fanns det för garantier för att hon verkligen var ett övergivet barn? Tänk om hon i själva verket var kidnappad? Hur tar man reda på det? Och vad skulle vi göra om något sådant kom fram, skicka tillbaka henne till Kina?
Samtidigt var vi tacksamma över att fallet i Hunan fick så stor uppmärksamhet i Kina och runt om i världen. Det togs på mycket stort allvar, utreddes noggrant och gick till rättegång. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse och är inte vanligt förekommande.
Jag har förstås läst på mer om Hunan-skandalen sedan vi fick besked om lillasyster. Hon hittades efter det att "barnhandlarna" gripits och hon bor på ett barnhem som inte var inblandat i skandalen.
Vad hände då i Hunan?
Tydligen handlade det inte om kidnappningar, utan om en kvinna, ms Liang, som "hjälpt" familjer att bli av med oönskade barn genom att förmedla dem till barnhem. Inga föräldrar har kontaktats och övertalats att överge sina bebisar utan ms Liangs rykte har spridits och de har kontaktat henne. Inte heller har några föräldrar fått betalt för sina bebisar, men de har givit kvinnan en mindre summa pengar (20-30 kronor) som tack för hjälpen. Däremot har ms Liang fått betalt för bebisarna av barnhemmen, runt 400 kronor per barn. Barnen har senare adopterats bort internationellt. När man adopterar ett barn från Kina måste man göra en donation på 3000 dollar till barnhemmet, och där ligger den stora vinsten. Summan är fastställd av kinesiska staten och kommer förhoppningsvis de barn som kommer till barnhemmet i framtiden till godo.
Det man kan säga är ju att utan ms Liangs underlättande hjälp kanske en del av bebisarna inte hade övergivits utan fått vara kvar hos sina biologiska föräldrar. Andra kanske hade övergivits ändå och inte hittats i tid utan hunnit dö. Detta får vi aldrig veta. Men naturligtvis ska inte barn vara en handelsvara.
I Kina är det höga straff för den som överger ett barn. Men det är också höga straff för de som får fler barn än lagen tillåter. Ett barn i städerna, på den fattiga landsbygden får de oftast en andra chans om första barnet blir en flicka. Därför kan man misstänka att många av flickebarnen som överges har storasystrar.
När ett barn hittas upprättas en polisrapport och man annonserar i lokaltiding med bild på bebisen i försök att hitta de biologiska föräldrarna. Går inte det är barnen i första hand tillgängliga för inhemsk adoption. I sista hand görs barnet "pappersklart" för internationell adoption. Och även om de här små barnens liv började med en tragedi, att de inte fick stanna med sina biologiska föräldrar, så hoppas jag att internationell adoption är ett bättre alternativ än att växa upp på barnhem.

För den som vill läsa mer följer här några länkar till Research China av Brian Stuy, som kartlägger följderna av enbarnspolitiken och de internationella adoptionerna.

What is the Truth in Hunan? February 2006

The rest of the story February 2006

Hunan - One Year Later I - How it happened October 2006

Hunan One Year Later II: The Traffickers October 2006

Hunan One Year Later III: Reactions & Reflections October 2006