Ny vecka

Sara var här och lekte i fredags eftermiddag. Här släpper de loss på Ias rum.
Kobojsare på varsin häst (pappersrullar som minuterna tidigare var lasersvärd).

De bakade hallonpaj och åt den sedan med lika stor entusiasm.
Kungen och prinsessan.
Sara är allt allt det flickigiga och prinsessiga som Olivia inte är. Olivia är så pojkaktig att hon till och med lyckats få Sara att på fullt allvar försöka övertyga sin mamma att Olivia faktiskt är en pojke.

Olivia har skollov - hon är förtvivlad. Hon älskar sin skola. Hon kan inte förstå varför hon inte får gå varje dag och poängen med lov går absolut inte att förklara. Det är bara att försöka hitta på roliga saker varje dag.
Till på köpet är Mats i Singapore till på fredag, så det roliga med att pappa kommer hem vid halv sex har vi inte heller. Lite segt, men det får gå.

I morgon skulle vi på födelsedagskalas hos Laura, en dansk kompis till Ia som fyller fem. Nu har hennes lillebror blivit sjuk så det blir antagligen inställt. Attans!

Annars har det varit en minnesvärd helg, av en ganska udda anledning. På lördagen hade jag och två kompisar, Jessica och Åsa, låtit oss bli övertalade att prova på en "pole dancing fitness"-kurs. Alltså, jag visste ju vad pole dancing är i teorin, allså lättklädda brudar som ålar sig runt stolpar, men jag har aldrig sett det live. Instruktören garanterade att detta är seriös fitnessträning och inte alls en möjlighet att inleda en ny karriär som strippa.

Vi tänkte att va fan, vi är så himla duktiga hela tiden, vi kan behöva göra något knäppt, så vi anmälde oss. Förberedelserna var att man skulle ha korta shorts, linne, inga ringar eller smycken och man fick inte smörja sig med body lotion den dagen - då får man inget grepp med låren och armarna runt stolpen.

Åsa bangade, hon skyllde på ont i halsen men hade inget läkarintyg att visa upp ... men jag och Jessica smög oss mycket generade ned till träningslokalen i källaren under Nizels. Det var vi, tre tjejer till samt instruktören. Man kände sig mycket stel och bortkommen framför de stora speglarna när hon uppmuntrade till sexig gång till musik och snurr runt pålar som var fastbultade i golv och tak.

Strax blev övningarna betydligt mer krävande. Håll händerna runt pålen ovanför huvudet, hoppa upp, kläm fast mellan låren och halka sakta ned. Landa på huk, resa sig upp med rumpan först och vicka på höfterna. Först med höger hand överst, sedan vänster.

Nästa övning: Börja på samma sätt, hoppa upp, sträck bene framåt, korsta det ena benet över det andra, halka sakta ned. Avsluta som tidigare. Först höger, sedan vänster.

Nästa: Håll ena handen i stolpen, gå sexigt runt den. Tag fart, svep ytterbenet runt stolpen, knip åt med benen sträckta framåt, snurra runt och dimp ned på rumpan. Ligg bakåt, lyft ena benet (rakt) så att man ligger vid sidan av stolpen. Rulla till mage, res dig upp med rumpan först. Repeteras för att man ska snurra först medurs, sedan moturs.

Nästa. Stå med ryggen mot stolpen håll med ena handen ovanför huvudet, den andra bakom ryggen. Gå ut ca 75 cm från stolpen. Lyft ena benet i rakt ut. Halka sakta ned mot golvet med rumpan, håll kvar benet så att foten är i samma läge (tårna spetsade förstås). När du sitter ned, rulla ut på mage, res dig upp med rumpan först.

Okej, nu kan alla gå ut och leta efter en lämplig lyktstolpe att testa på.

Vi tränade i en timma och 15 minuter inklusive minimalt med strechning på slutet. Och jag lovar, det var superkul men absolut den hårdaste träning jag någonsin gjort. Jag var så trött i armarna efteråt att jag knappt kunde lyfta ett glas till munnen. Jag var fullständigt slut.

Allt eftersom dagen gick blev jag sedan mer illamående och avslutade lördagskvällen med att kasta upp det halva knäckebröd jag med möda fått i mig. Var helt färdig hela dagen i går också. Vet inte om jag var magsjuk - Mats och Olivia har inte känt något, inte heller Jessica (om det varit något luftburet i träningslokalen, menar jag). Mats säger att symptomen är desamma som han har fått när han tagit ut sig på ett marathonlopp - på tok för mycket mjölksyra i kroppen. Kanske är det så? Det är ju lite stilskillnad på ett marathonlopp och en timmes pole dancing ... Men jag får väl bjuda på alla skratt som nu klingar!

Träningsvärken i armarna ska vi inte tala om. Jag kan fortfarande inte lägga i tvåan i bilen, måste gå från ettan till trean. Kan knappt dra upp brallorna. Och aldrig hade jag anat att det kunde smärta så att askära ost med osthyvel!

Blåmärkena är också ett kapitel för sig. Jag ser ut som om jag blivit misshandlad över benen, och på insidan av låren är det helt mörkt som om någon nypt precis överallt.

Om jag ska gå kursen? Nej, vi ska ju åka till Kina. Senare skulle jag kunna tänka mig det, för det är en helt otrolig styrketräning framför allt för överkroppen. Kul är det också, på samma sätt som salsa är roligare än step up. Blåmärkena kan jag stå ut med. Men jag kommer nog inte att ta i så in i hoppsan igen, för det är inte värt att förstöra hela helgen.

Och jag har fått en helt ny respekt för alla strippor som ägnar sig åt att åla runt pålar!