Dagarna går

... Och det är måndag igen.
En trist början på dagen, eftersom Mei-Mei bröt ihop vid frukostbordet och sedan grät i över en halvtimme.
Jag känner mig misslyckad och ledsen.
Hon bad att få hallon i muslin.
Jag tog hallon ur frysen, värmde på i micron, hällde över musli och sedan mjölk.
Då började hon gråta.
Varför?
Hon ville haft fil (buttermilk) i stället för vanlig mjölk.
Okej, det kan du få imorgon. Nu sa du ingenting om att du inte ville ha vanlig mjölk, som du alltid vill ha annars, så i dag blir detta frukosten.
Och sedan grät, grät och grät hon.
Olivia åt sin frukost, plus en apelsin, och gick upp och gjorde sig i ordning.
Mei-mei hulkade och snorade och ifrågasatte min kärlek - varför älskar du Olivia mer än mig?
Men Mei-Mei, mjölkval till muslin har inget med kärlek att göra. Jag älskar er lika mycket. Olivia kan aldrig ta din plats och du kan aldrig ta hennes. Ni är väldigt olika och jag älskar dig för att du är du, och olivia för att hon är hon.
Men du är alltid arg på mig och du är aldrig arg på Olivia!
Det är inte sant. Dock är det så att Oliviva bryter inte ihop för småsaker, som att hon glömmer berätta vilken sorts mjölk hon vill ha. Hon ligger inte över köksbordet och gråter var och varannan dag. Du gör det ofta, Mei-Mei och du vet att jag tycker det är trams. Man får gråta när man är ledsen och när man har ont, men man får inte gråta för att mamma inte räknar ut att du vill ha en annan sorts mjölk i dag. Jag vet att du är trött, men du måste ta dig samman.
Och så vidare, och så vidare.
Till slut ringde jag Mats, så han fick byta några ord med Mei-Mei. Hon lugnar sig alltid då. Efteråt åt hon sin frukost och gick iväg med sårad blick, fortfarande muttrande om att jag inte älskar henne.
Fan, så svårt det är.

I övrigt har helgen varit bra. Jag sprang bröstcancerloppet Race for the cure i lördags morse tillsammans med Katarina. Det var kul och gick bra, fem km på 26.45, det är jag nöjd med. Katarina sprang på 25,08, makalöst bra!