Å det är måååndag morgon ...

... och jag och Lucy är instängda i sovrumsdelen av huset. Målaren är här och slipar spackel och har nogsamt tejpat igen öppningen ned mot dörren. Bra att de fattar att jag inte vill totalsanera huset en gång till! Och spännande att det nu händer något igen. Han ska börja måla i dag. Jag måste fixa en färgkarta för att visa den olivgröna färgen vi vill ha ovanför diskbänken. Har några andra ärenden också, men kan inte lämna Lucy ensam hemma när det pågår arbete. Hon är tillräckligt nervös nu när jag är hemma. Hon tar sin uppgift som vakhund på stort allvar och skäller ut varenda hantverkare grundligen.
Det är en stilla dag, så jag och Lucy går nog en promenad till snart. Sedan hoppas jag att hon kan få vara hos morsan en stund, så att jag kan uträtta mina ärenden. Barnens ka hämtas klockan halv tre i dag.
Kvart över fyra är det dags för dagens stora händelse: Jag ska till doktorn med mitt knä. Varför då?

Jo, för att en av skruvarna verkar vara på väg ut. Den som sitter under leden har börjat krypa mot ytan och nu känns skruvhuvudet tydligt under huden. Inte bara läskigt, det skaver rätt bra också. Jag har haft obehagskänslor en tid, men har ju tyvärr fortfarande ganska mycket ont plus att knät låser sig hela tiden, så jag har inte tänkt särskilt på detta. Men så i lördags kväll insåg jag att jag kan känna skruven tydligt. Den sticker upp ungefär en halv centimeter, ser ut som en stor finne eftersom den är lite rödaktig och har ett skavsår på toppen. Och så är den stenhård och med en skarp kant.
Tjoho, vad jag blir på bra humör av sådant här.
Eftersom den måste ha kommit fram ganska snabbt och att det skaver såpass, antar jag att det blir en ny operation snart. Helvete. Antagligen lika bra att de i så fall tar båda skrivarna, för man kan ju förmoda att även den andra vandrar, även om jag inte känner något nu?