Helgen

Vi har haft en fin helg. Vädret har varit härligt och vi har hunnit med massor.
På lördagskvällen hade vi dinnerparty. Våra grannar Gordon och Anne samt en familj där hon är svensk och han är engelsman, som nyss flyttat in på vår gata, kom.
Vi hade aldrig träffat den nya familjen förut, men jag tänkte att de blir säkert glada över att få lära känna lite folk, så jag ringde och bjöd dem. Och de visade sig vara jättetrevliga. Med sig hade de hennes mamma (som inte talar engelska, men hon babblade på på svenska och Anne och Gordon gjorde sitt bästa att förstå) och sin två månader gamle son Christian. Lille Christian skrek hela kvällen, så det var tur att de var tre som kunde vagga honom i pass.
Jag och Mats hade köpt med oss löjrom och röd stenbitsrom när vi var i Sverige sist - dessa är okända delikatesser på de brittiska öarna. Så vi åt löjromstoast, varmrökt lax med nypotatis och romsås samt sallad, och päronpaj med vaniljglass. Maten blev jättegod och vinet tog nästan slut. Tack och lov att Christian inte gav sig, annars hade vi nog inte fått ut gästerna redan vid halv tolv. Olivia tar ju ingen hänsyn till att mamma och pappa är lite bakis och var uppe sent, om man säger så!

På söndagsmorgonen tog vi en långpromenad i Knole Park. Hösten har varit så mild här och sommaren har känts jättelång.

Löven blev bruna så plötsligt!

Vi gick till en damm för att mata ankorna, men de var inte hungriga. Vi gjorde vårt bästa att locka på dem, men när de bara paddlade iväg åt Mats och Olivia upp brödet i stället.

I dag är ordningen återställd, det vill säga det ösregnar ute. Olivia är i sin skola nu och i eftermiddag har vi den svenska lekgruppen. Vi hyr en lokal nu, för gruppen har blivit så stor att vi inte kan ha den hemma hos varandra längre. Tyvärr blir det en fasligt hög ljudnivå i lokalen, så man är alldeles lomhörd när de två timmarna har passerat.

Mummy, the prayer!

Olivia och Sam leker Hide and seek på Olivias rum.
Funny faces ... på nästan alla bilder.
Olivia har plötsligt börjat uppskatta att vara själv på sitt rum, lyssna på musik eller sagor och bläddra i böcker. Skönt för oss båda med lite paus ibland.

Dagarna tickar förbi. Jag och Olivia får se Mats en stund på morgonen, men sedan är det möten och kalas för hela slanten. Jag tror han ska komma hem efter jobbet i morgon, men jag vet inte säkert, har inte fått tillfälle att fråga.

En glad nyhet har vi i alla fall: Vi är medbjudna på fartygsdop i Dubai i mitten av december! Olivia ska bo hos min mamma så jag och Mats ska ägna oss åt vuxenaktiviteter i fem (5) dagar! Åtminstone jag behöver verkligen det, och det passar utmärkt nu innan det närmar sig att åka till Kina. Jag ser vekligen fram emot det!

Annars är det som vanligt. Olivia går i sin skola, vi träffar kompisar och tar hand om hushållet. Inte så glamoröst, men jag är inte heller fullständigt desperat. Man får ju göra så gott man kan, och i morgon ska jag och Anette (en dansk tjej) åka in till London och kolla i affärer. Det är första gången jag gör det sedan vi flyttade hit för snart två år sedan.

Olivias roligaste i dag: När jag hade lagat middag (hon försöker få mig att leka skola hela tiden och kallar mig teacher) och vi satte oss till bords (efter att först hade ställt upp oss i kö där Olivia fick "stand in the front") sa hon: Mummy, you can't start eating! We need to say a prayer first!

Sedan satte hon ihop händerna som en Lucia och rabblade en hel bön, som började ungefär: Dear God, bless the food we have ....

Sedan tyckte hon att jag borde be jag också, för det ska alla göra tillsammans, och hon tyckte att det var väldigt konstigt att jag inte kunde den här bönen.

Suck, man får väl stå ut med sådant när barnet går i katolsk skola. Vi får ta ur henne det på fritiden.

I morgon ... London! Om inte vinterkräksjukan som härjar här når oss, hittills är vi ungefär den enda familjen som inte smittats av de jag känner. Peppar, peppar!

The not-so-rosy part

Detta är ett inlägg från Rumor Queen, som sammanfattar något väldigt viktigt i adoptionssammanhang: Anknytning. För mig var det en bra påminnelse (vi var ju så himla pålästa när vi väntade Olivia, nu känns det som att man vet det mesta - men nästa barn kan mycket väl vara helt olikt Olivia) och för alla våra nära och kära är det en bra information.
Ni som var med förra gången minns väl hur vi höll på, och hur vi inte ville att andra än vi skulle lyfta Olivia etc under den första tiden. Det finns en orsak, och det förstår alla som orkar ta sig igenom texten nedan.
Olivia var för övrigt ett barn som stängde av allt runt omkring. Hon visade inga känslor (förutom att hon slet ut håret med rötterna emellanåt), var oerhört lätthanterlig och grät aldrig. Sakta, sakta öppnade hon sig för oss och vi fick lära henne allt, till exempel att krypa (kunde hon inte vid 13 månaders ålder), att äta mat (hade bara fått välling), att gråta (men det vill hon helst inte än i dag) och framför allt: att uppskatta kroppskontakt. Det tog tid att få henne att bli den ömsom busiga, ömsom glada och ömsom sura flickan som vi har den oerhörda förmånen och lyckan att få vara föräldrar till.


November 14th, 2006
There are still no rumors, so I’d like to take this opportunity to talk a little about expectations.
I’ve read blogs of people who are home and who are miserable.
I’ve read about recent disruptions.
And I’ve read posts from people on various groups and blogs that talk about their new child as if they really think the child hates them, and some of them sound like they are starting to hate their child.
So I feel I need to talk a little bit about what happens when you finally get this screaming little baby placed in your arms.
This is not a newborn. It’s a child who already has a personality, one that you get to try to figure out. It’s a child who has been ripped from all she knows: the people who have cared for her and kept her alive, and the language she has been able to understand even if she couldn’t speak it. The food she is used to. The other kids. Her schedule. Her crib. Her cribmate.
It’s all gone, and she’s with these people she’s never seen before and she can’t understand what is being said and the food is different. Scared and grieving does not even begin to describe things. Some babies just completely shut down and appear to be autistic, but after three or four days they start coming around and you begin to see the real child. It can take weeks (or months) for the grieving to stop, but after several days you should begin to see little pieces of their personality. Some children have different survival mechanisms and you’ll immediately see a little bubbly personality, this does not mean there is no grief, it could just mean that their survival instincts are telling them to be cute and lovable.
We all know this transition to a family is for the best in the long run, but all the child knows is how they feel right now, and they are scared and mad and grieving. Some move through it faster than others. Some seem to move through it in China and then backtrack once they are home. Some show their bubbly personality in China and then show the grief in America (or whatever country they are going to).
When you are in China they still hear Chinese in the restaurants and out on the street. And they still get some Chinese food. And the unique smells of China are still there.
But once you are home everything familiar to them is gone. By then you’ve probably switched them to American formula, they likely aren’t getting congee every morning now that it’s not on a buffet anymore, you probably can’t make steamed eggs exactly like they were in China. The smells are different, and no one is speaking Chinese anymore.
They might be able to keep their minds off of that during the day, when they are active and there is much to keep them occupied. But when their mind starts quieting down to go to sleep it all comes back, and there is still grief. So some babies just don’t go to sleep. Combine this with jet lag and it’s really not fun.
There will also be control issues that come up. Even with a 9 or 10 month old baby, they will try to gain control of something, anything, so they don’t feel so out of control. Maybe you can let them have it in some instances, but in others you’ll need to make sure you remain in control. Follow your instincts on this one - they need boundaries in order to feel safe, but letting them have some little piece of control may also help them. How do you know when it’s best to give in and when it’s best to be the parent? You just fly by the seat of your pants and hope you get it right.
My point here is that you have been waiting for this child for a really long time. But she knows nothing about you. She is scared and will act in ways you cannot currently imagine that a little 15 or 20 pound baby could possibly act.
I can remember getting so upset with my big girl when she was a toddler and into everything. I’d just pick her up and take her outside and put her in her swing and push her in it for a really long time. Before long we were both laughing and having fun. It worked for us.
Sometimes, when she was into everything, I’d load her up and take her to the park with a few toys and put a blanket down on the ground and then let her play that way. She only had the handful of toys I brought, and all I had to do was make sure she didn’t put rocks or bugs or anything in her mouth (because of her sensory issues she wouldn’t touch such things with her hands, but she had no problems picking them up in her mouth). She never wanted to wander far from me when we were in public, so this worked out well since I didn’t have to worry about her running off.
So many times I just realized we were into a pattern of her doing something and me correcting her, and I just needed to do something to break the pattern.
I also put her in her highchair with fingerfoods and rolled the highchair into the bathroom and took a shower. We put a clear shower curtain up so she could see me and so I could keep an eye on her.
My big girl was terrified of being alone. Even today, unless she is asleep she is rarely in a room by herself. But when we were first home with her, before I went back to work, this meant she and I were together 24 hours a day, every single day (she slept in our room, too, back then). Once my husband was home she expected us to all stay in the same room together, and for those first months, she ran the show when it came to things like that.
I see people who are talking about how happy their child is going to be to finally get a family. And that just isn’t the way it works. I see a lot of people setting themselves up for problems by having expectations that just aren’t very likely to happen.
Please, take this time to read about attachment. Not just attachment issues, but attachment in general - how attachment happens, red flags that attachment may not be happening, and ideas for how to foster attachment.
Also read about sensory issues and other things that may pop up in post-institutionalized babies and children. Please understand that if you have the “What to expect the first year” book that your 10 month old baby may not be doing what your book says a four month old baby should be doing. This is completely normal, and most children catch up at an amazing speed. The rule of thumb I’ve always heard is that babies develop one month for every three months they are institutionalized - so a nine month old baby will have the developmental skills of a three month old, an 18 month old baby may only have the developmental skills of a 6 month old. If they are in foster care or a HTS orphanage then they will likely be farther along.
Understand that your child may have been strapped into a potty chair for hours a day, and laid in the crib for most of the rest of the day. Of course they are not going to have the developmental skills appropriate for their age.
Understand that your baby may have been gravity fed and may have never learned how to suck. She may not be capable of drinking from a normal bottle. You may spend months just getting her to the point that she can suck from a bottle - and those sucking muscles are important before she can learn to talk, it’s all related.
And please understand that this is why Half the Sky is my favorite charity. If your child is from a Half the Sky orphanage then the odds are that they will be very close to being on target developmentally, and that they will not have sensory issues. There are still a lot of other things that can pop up, but these two things should be on target.
I’m not saying the first couple of months are going to be all bad. There will be wonderful moments, too. But I am hoping to get the point across that you need to be prepared for some difficult times. No matter how frustrated you are, at least you know what is going on. It’s your job to comfort this child when she is scared and grieving and screaming her little head off from 11:00 at night until 4:00 in the morning almost non stop. It’s your job to make her (or him) feel safe and loved. And that is not always an easy thing to do.

Måndag igen

... och jag får skäll när jag inte uppdaterar bloggen varje dag. Men ibland händer det liksom inte så mycket och det känns som att jag bara skriver om samma saker.
Helgen var lugn. Mats var bortrest to-lö, han kom hem lördag eftermiddag. Sedan i går kom en av hans kollegor, Klas, hit från Houston och då åt vi lunch hemma hos familjen Gottberg tillsammans med honom. Det var väldigt trevligt och Olivia och Sara leker fint med varandra. Sara är prinsessa och Olivia är kung.
Men eftersom mesta delen av helgen har styrts av Mats jobb har det inte blivit så mycket annat. Vi var på Nizels i går förmiddag, det är väl det största äventyret.
Nu ska Stena Bulk ha styrelsemöte här i dagarna tre så jag räknar inte med att se Mats så mycket. Han sitter inte i styrelsen, men deltar i diverse kringarrangemang som möten och middagar.
Olivia är nu på lekskolan och själv ska jag ta tag i lite praktiska saker. Ringa två skolor, städa och åkta till Sainsbury's, med mera. Störtkul.

Inget roligt party

Dagarna rullar på snabbt. I går var det dagmamma, taekwondo och sedan följde Laura med oss hem en stund. I dag var det skola, dans och sedan åkte vi och badade. Eftersom Mats inte är hemma, han är i Skottland på nån tillställning som kräver smoking, tyckte jag att Olivia och jag också skulle ha lite party i kväll. Jag köpte tacoingredienser på Sainsbury's och kokade quinoa att använda i stället för köttfärs (efter tips från en annan mamma, Priska). Sedan dukade jag fint och la upp tillbehören i skålar.
Partyt blev tyvärr inte särskilt lyckat. Olivia dömde ut tacofärsen som "för stark" utan att ha smakat på den och ville inte ha något annat än nachos, majs och avocado. Och tvärtemot hur alla böcker om barnuppfostran säger att man ska göra, surnade jag till och krävde att hon åtminstone skulle smaka på tacofärsen. Hon tog en sked, gjorde alla möjliga miner och svepte därefter ett glas vatten. Sedan meddelade hon att "det här var inget roligt party och nu är jag mätt", och lämnade bordet.
Där fick jag mig.
Nu har Olivia klippt "frimärken" i en halvtimme och eftersom klockan är efter sex har jag satt på Emil till henne. Hon är dyngtrött och kommer att somna som klubbad när det är läggdags strax efter sju.
Så hoppas vi att humöret blir bättre i morgon när Mats kommer hem på eftermiddagen. Olivia är sur på honom eftersom han inte är hemma och hon vägrar tala med honom i telefon - hon "är upptagen" varje gång han ringer.
Det är väl inte för inte dagmamman kallar Olivia för Little miss Independent.
Olivia var förresten ganska rolig i natt när hon kom intravande till mig med kudde, vattenflaska och nalle. "Nu när pappa inte är hemma kan jag vara pappan i stället, och då får man sova bredvid mamma hela natten", förklarade hon, slängde Mats kudde på golvet och kröp ner. Det går inte att komma ifrån att det är väldigt mysigt!

Ny medlem i svenska lekgruppen

Klockan nio på tisdagskvällen kom bebisen Hanna Sofia Gormely till världen. Hon är min kompis Charlottes tredje barn, och precis som sina storasyskon Sam och Maja hade hon bråttom ut. Jag och Olivia var hos Charlotte i går eftermiddag, och då sa Charlotte att "just nu känns det som att bebisen aldrig ska komma ut", hon har varit väldigt tidig med de två första och så här gravid hade hon så att säga aldrig varit förut.
Vi åkte hem för att träffa de danska barnen strax före fyra på eftermiddagen. Ett par timmar senare satte värkarna igång och klockan nio var flickan ute. Hej å hå. Charlotte säger att hon är lite mör, och det får man ju förstå.
Jag och Olivia känner oss väldigt hedrade över att vi blev inbjuda som första gäster i dag, när lilla Hanna inte ens var ett dygn gammal (det är hon för den delen inte än).
Det är så härligt att möta en nyfödd bebis och bara känna glädje och förundran över livet, i stället för de gamla mörka känslorna av avundsjuka och sorg. Jag blev alldeles överväldigad över att få dela Charlottes lycka och tårarna började rinna. Jag försökte förklara mina känslor och hon sa att hon förstod, även om jag själv inte riktigt vet hur jag ska reda ut det.
Olivia var hos dagmamman på förmiddagen. Själv tillbringade jag största delen av tiden i en bilkö på motorvägen på väg till Bluewater. Jag kom fram till slut och köpte tyg att sy en storleksmässigt mer passande taekwondodräkt till Olivia, samt lite julklappar till samma tös. Lego. Ingen mening att lägga ut för mycket pengar på tjejgrejer till den flickan.
När jag hämtade henne för att vi skulle åka till Charlotte berättade dagmamman att Olivia hade talat gång på gång om att snart, så får hon hämta lillasyster. Måtte adoptionen inte bli mer försenad nu. Olivia är så redo. Och vi vuxna längtar förstås otroligt mycket, vi också.

Vardag

På bilden: Olivia spelar Anki och Pytte. Hon har blivit jätteduktigt på datorspel och är fantastiskt flink med musen.

Nu är två veckors höstlov till ända och jag måste säga att det är ganska skönt för oss alla att vardagen är tillbaka. Olivia började sin lekskola i går igen och hon är så glad.

Lärarna har sagt att Olivia är ganska tyst i skolan och jag ville veta om det beror på att hon inte är involverad, att hon känner att hennes engelska är otillräcklig, om hon är blyg eller om hon helt enkelt är en iakttagare och väntar med att tala tills hon har något viktigt att säga (som hon har gjort alltid fram tills för ungefär ett år sedan, då hon började tala oupphörligen här hemma - hon har inte kommit till punkt en enda gång sedan dess ...).

En av lärarna höll därför ett extra öga på Olivia i går och skrev ner allt hon gjorde, för att ge en bild av hur aktiv hon är. På två och en halv timme hann hon göra ett handavtryck i lera, göra en målning, välja en saga, leka med play dough, vara ute och cykla, hacka grönsaker till pumpasoppan de hade som fika och hjälpa till att servera densamma.

När hon serverade skålarna med soppa råkade hon spilla lite på sina byxor och sa: It doesn't matter, because my mummy has a washing mashine at our house. Detta tyckte läraren var en ganska avancerad mening för en treåring och menar att det inte är alla engelskfödda som kan konstruera sådana i den åldern. Anledningen till att Olivia är ganska tyst är, menar läraren, att hon är lugn och iakttagande och inte skrikig, samt att hon föredrar att prata i små grupper.

Ett annat genombrott är att Olivia har lärt sig sätta ihop och dra upp dragkedjor själv. Jag har inte ens försökt lära henne det, jag trodde hon var för ung, men härom dagen sa hon: Jag kan faktiskt själv! - och det kunde hon.

Bra ord (tipstack till broder Simon): Defenestration; utkastande av något genom ett fönster.

Bonfire night

Söndag morgon. Olivia och Mats har ätit stekt ägg och stekt kalkonkött (Mats samvete klarar inte bacon längre) och de tittar nu på Lazytown.
Gårdagen blev lång och händelserik. Jag jobbade som volontär på höstens sista Nearly New Sale (läs mer här). Det var riktigt kul att jobba och känna sig nyttig även utanför hemmet. Dessutom fick jag chansen att kolla på alla kläder på förhand, vilket resulterade i fynd för 24 pund. Flera ska bli julklappar till Olivia - bland annat två Barbiedockor. Olivia kommer att fnysa, men jag känner att jag måste väga upp Thomas the tank engine och Spiderman med lite flickiga saker.
På kvällen var det fest. England firar Guy Fawkes den här helgen (egentligen är den 5 november den rätta dagen). Halloween är alltid den 31 oktober, inte fixerad till fredagen som i Sverige. Halloween är ett sammandrag av All hallow even = allhelgonaafton. Halloweenfirandet härrör från hedniska keltiska traditioner.
Några dagar efter Halloween är det alltså dags för Guy Fawkes-firandet, vilket man gör med bonfire and fireworks nights. Guy Fawkes ingick i en katolsk konspiration på 1600-talet. 13 unga män planerade att spränga kungen och parlamentet i luften. Nu lyckades de inte och Guy Fawkes tillfångatogs, torterades och avrättades. Han firas nu av både katoliker och protestanter, på ett sätt som mest liknar västkustens påskaftnar, fast utan påskkärringar förstås.
Vi var bjudna hem till Åsa och Paul. De hade ordnat brasa mitt på gräsmattan bakom huset och satsat en hel del pengar på fyrverkerier. Vi hade också med en raket. Mats ägnade större delen av förmiddagen i går åt att hitta en affär som inte sålt slut.
Festen var utomhus (det var nollgradigt, tack och lov för svenska vinterkläder, Olivia såg ut som en liten eskimå i sin overall), med grillad korv, bakad potatis, chili con carne och öl och vin.
Barnen lekte tappert men det var inte många som var så välklädda som Olivia. Senare fick barnen fortsätta sin fest inomhus, med dans till Abba, ballonger och serpentiner, och ett gottebord som Olivia och hennes bästis Sam i stort sett rensade. Olivia lär vara hög på socker i ett par dagar.
Förra året blev Olivia helt panikslagen när fyrverkerierna startades, så i år hade Mats köpt riktiga hörselskydd till henne. Hon tyckte fortfarande att det var läskigt, men tittade i alla fall på det mesta.
Vi var hemma vid nio på kvällen och Olivia var ordentligt uppe i varv. Hon slocknade i alla fall vid halv tio. I dag sov hon till halv åtta, rekord, men hon lär bli trött under dagen.
Det ser ut att vara fantastiskt väder ute. Ingen frost på gräsmattan, så temperaturen måste ha ökat under natten. Klarblå himmel och vindstilla. Vi ska snart ta en långpromenad i Knole Park.
Olivia har förresten börjat tala mycket om hår och ögon under de senaste veckorna. Hon har järnkoll på vilka som har blå ögon och vilka som har bruna och svarta. Hon jämför hårfärger och frisyrer. Hon vet att hon har mörkt hår och mörka ögon, för det har alla i Kina, men det skär lite i hjärtat när hon säger att hon ändå helst vill ha blå ögon och ljust hår som mamma.

Yes, Sir!

Olivia fick ju sin Taekwondo-dräkt i går. Den är som sagt flera storlekar för stor och hon snubblade sig fram i den trots att jag vek upp massor. Jag måste sy åtminstone andra brallor.

Men, så stolt hon är! Dräkten har åkt av och på i dag och hon har börjat säga Yes, Sir! när jag ber henne om något, för så måste alla barnen säga till läraren på taekwondon (därmed inte sagt att hon lyder mina uppmaningar med någon överdriven entusiasm).
I dag har vi annars varit på Ias dans, vi har handlat, promenerat, "pärlat" och städat. Mats kom hem strax efter två och tog över Olivia, som nog har saknat sin konferensande pappa. Nu är de och badar och spelar lite golf. Jag har lovat att middagen ska vara klar vid halv sex. Både jag och Olivia är fortfarande trötta efter gårdagen. Och Mats, stackarn, har inte fått sova ut på nästan en vecka.
Med hem från Glasgow hade han förresten följande gåvor från Northen Marine, som de besökte: En flaska Glasgow Rangers' whisky ("A blend of the finest Scotch whisky"; en blandning av de billigaste sorterna vi kunde hitta den här veckan), en blårutig slips med Glasgow Rangers' emblemet samt en v-ringad ljusblå lammullströja.

Några bilder från vår Sverigevistelse. I oordning som vanligt.
Olivia på Heathrow. Hon är resvan, den flickan. Själv hade man knappt sett ett flygplan vid tre års ålder.





Olivia och hennes Moa i Varberg (mormor) gungar i Påskberget.


Olivia dricker soya-chokladmjölk på hotellrummet vid halv sex torsdag morgon.




Olivia och kusin Gidis äter lördagsgodis och kollar på Barbapappa hemma på Södergatan.