Så många hejdå

Hej då, hej då, hejdå. Det blir så många hej då så här de sista dagarna. Tårarna bränner under ögonlocken flera gånger varje dag. Härom dagen blev jag till och med ledsen när jag klappade Daisy, vår lånekatt under de här fem åren. Hejdå, Daisy, hoppas att de som flyttar in här efter oss är lika snälla mot dig.
Mei-Mei är för liten för att fatta och Olivia har ett eget sätt att handskas med känslorna: Vi ses snart igen. Hon berättar för alla att vi ska flytta tillbaka hit till Sevenoaks och att hon ska gå på Wally Hall igen i trean, eller senast i fyran. Jag säger inte emot henne. Hon vet egentligen att vi inte kommer tillbaka. Jag förstår hennes taktik, önskar jag kunde övertyga mig själv lika bra.
Alltså, jag ser fram emot Houston, det ska bli jättespännande. Men jag sörjer att lämna alla vänner här. Det är extra jobbigt med barnens vänner. Mei-Meis bästis Iona, till exempel, de två är så himla tajta. De älskar varandra så som bara småflickor kan och deras vänskap har betytt otroligt mycket för bådas självförtroende. Jag känner mig rent elak som tar Mei-Mei härifrån, trots att det är ett beslut jag inte kunnat rå över.

Jag hade förstås tur som hann säga hej till Lilian, senaste tillskottet i svenskgänget!

Helgen har bjudit på ömsom sol, ömsom regn. Snö har det varit dåligt med, men det hindrade inte flickorna från att leka Tomten och Rudolph tidigare i dag! Trots att båda är rejält snuviga.

Det har varit gratis karusell på stan, det har vi utnyttjat.
Mei-Meis största bryderi har varit att förstå vart Tomten bor. Nordpolen? Åh, dit vill jag åka och bada, mamma! Nja, det är inte en sådan pool, där är för kallt för att bada. Nähä! Jag vill bada hos Tomten! Och så vidare. Hon har mycket funderingar i huvudet, den flickan.