Om att gå till doktorn

Mamma berättade att kusin Tomas fick kramp i benet när han stod uppe i sängen. Han föll bakåt, bröt armen och lyckades i samband med detta krossa nån pryl av glass. Sålunda fick han ta taxi till sjukhuset med bruten arm och glasskärvor i bakhuvudet.
Tre timmar senare tog han en taxi hem, med armen tillrättalagd och gipsad, glasskärvorna bortplockade och såren sydda.
När man skadar sig i Houston och inte behöver ambulans är det lite krångligare. Min skada är ju visserligen av ett annat slag än Tomas, men jag vill ändå berätta hur det går till här.
1. Jag skadar knät och det gör ont så in i helvete. Jag kan inte röra benet, inte ens foten, för det gör så inihelvetes ont. Olyckan inträffar på en helg, då husläkaren håller stängt. Därför går jag till ett Emergency Room, ER, en sorts akutmottagning för mindre allvarliga skador. Eftersom jag har en privat sjukförsäkring behöver jag bara betala 200 dollar ur egen ficka. På ER röntgar de knät, konstaterar att inget är brutet, sätter på ett brace (en sortsskydd som stabiliserar benet) och skickar hem mig.
2. På måndagen har jag fortfarande superont. Jag börjar ringa runt till ortopedmottagningar och be att få en tid. Tre veckor senare? 16 dagar senare? Nej, jag måste få träffa en ortoped NU! Till slut, efter många samtal till olika mottagningar, får jag napp och får träffa en ortoped samma dag (återbud). 20 dollar, tack vare privat sjukförsäkring.
3. Ortopeden konstaterar att jag behöver en MRI, magnetröntgen. Jag får en remiss eftersom MRI ligger på ett helt annat ställe. Jag ringer och får veta att det finns tid först om en vecka. Okej, jag väntar.
4. En vecka senare får jag betala först 20 dollar, tack vare privat sjukförsäkring (nu skriver jag inte det fler gånger), för själva magnetröntegn, sedan ytterligare 10 dollar för att få resultatet med sig på en cd.
5. Tre dagar får jag en tid hos ortopeden igen. 20 dollar till. Han kollar på cd:n och konstaterar att korsbandet är helt av (något jag listade ut inom 24 timmar efter skadetillfället genom studier på internet). Ortopeden rekommenderar sjukgymnastik för att få upp rörligheten i knät och sedan operation.
6. Jag går på sjukgymnastik som kostar 45 dollar gången, konstaterar att de övningarna kan jag lika gärna göra hemma själv, vägrar gå fler gånger, får ny tid hos ortopeden (20 dollar) och bokar tid för operation.
7. Inför operationen ska det tas blodprov. Detta görs på ett lab. Lab får man välja själv, de är fristående från läkarmottagningarna, de drar bara blodet och faxar sedan resultatet till doktorn mot en kostnad på 45 dollar.
8. Jag går till apoteket för att hämta ut smärtstillande som jag kommer att behöva efter operationen.
9. Inför operationen, som äger rum på ett helt annat sjukhus, får jag en rad samtal av folk som vill kolla att allt är klart. Operationen kommer att kosta oss 1500 dollar (med sjukförsäkring). Nån annan ringer och vill ha ytterligare drygt 700 dollar. Jag protesterar, de dubbelkollar och erkänner att det var fel. Ytterligare någon singer och berättar att det är de som ska leverera mitt nya brace. De verkar inte veta någonting, inte vilken stad jag bor i, inte vilken typ av operation det gäller eller vilket ben, eller ens vilken dag jag ska opereras (i morgon). De försöker också få mig att beställa en elektronisk avkylare för 300 dollar, så att jag slipper pyssla med ice packs. Jag avböjer. Kryckor då, vill jag inte köpa kryckor? Nej tack, jag lånar.
10. I morgon är det operation. Undrar vad som kan ha missats i alla dessa förberedelser. Kanske hade jag behövt ordna med egna skalpeller? Den som lever får se!